Bloggen läggs ner
Tyvärr så kommer vi att lägga ner den här bloggen på grund av att vi inte hinner uppdatera som ni kanske har märkt. Vi är mycket ledsna över detta.
Ginza och Allie
Ginza och Allie
Stole My Heart - Kap 35
Previous -
"Jag tycker att du och Zayn kan i alla fall prata. Ni kanske kan komma över allt som har hänt och börja från början. Jag kan säga till honom att han ska ringa dig, om du vill såklart!" Jag tänker efter en stund och svarar:
"Det skulle vara hur snällt som helst!" säger jag och ler stort. Det här leendet måste ha varit mer levande, om man tänker på hur jag känner mig just nu.
Jag sätter mig i bilen och kör ut på vägen. Nu ska jag ha kul med mina kompisar och tänka på allt annat senare.
Jag kommer fram och är redan en halvtimme sen. Om mindre än tio minuter ska vi vara mitt i London och få massage och fixade naglar. När jag kommer in blir jag mött av två stressiga bästisar. Jag får inte ett ord ut av dem förrän vi sitter i bilen och jag kör ut på vägen igen.
"Varför dröjde du så länge?" frågar Emily till slut.
"Det var inte meningen, förlåt. Jag skulle precis ut genom dörren och där står Liam och vill prata om Zayn." svarar jag.
"Men kunde du inte ta det senare på telefon eller något?! Vi håller ju faktiskt på att komma för sent på grund av det där." säger Emily surt. Hon har alltid varit en punktlig person som alltid måste komma i tid. Och för det mesta tar hon en halvtimme eller tjugo minuter mer än nödvändigt i förväg. Hon är precis som Audrey, som alltid måste visa respekt och blablablah.
"Men du, världen kommer ju inte att gå under bara för att vi kommer lite senare än menat. Det är ju ändå bara ett spacenter, inget viktigt presidentmöte." säger jag.
"Jag tycker att vi ska koncentrera oss på vad vi snart ska få göra och uppleva. Och du Bella måste koncentrera dig på vägen." säger Maci som alltid vill skapa fred. Hon hatar när någon bråkar och tjafsar.
"Tog inte du och Zayn en paus eller något? Så varför kommer Liam hem till dig helt plötsligt?" frågar Maci senare.
"Jo, vi gjorde ju slut, eller rättare sagt han gjorde slut. Liam kom för att berätta att Zayn fortfarande älskar mig." svarade jag. Sedan berättade jag lite om vårt samtal, men inte för detaljerat för att det orkade jag inte med just nu.
Väl framme vid lyx spacentret är vi bara en kvart sena. Alla tre är på mycket bättre humör nu och vi skuttar nästan in genom dörrarna. När vi går in blir vi varmt välkomnade av en receptionist. Hon säger att det absolut inte är någon fara och jag ger en blick till Emily som flinar tillbaka. Min blick klistras fast bakom Emily och hon vänder sig om.
"Hur gullig är inte den där?!" säger jag med bebisröst.
"Urgullig, verkligen!" säger Emly.
"Jag måste ta en bild på den!" säger Maci och tar fram sin mobil. Vi andra gör också så och tar var sin bild på den urgulliga katten.
Sedan går vi vidare till ett omklädningsrum. På vägen dit så fick vi ett glas färsk pressad apelsinjuice var.
"Det var ju inte så farligt att komma försent?!" säger jag och tittar på Emily.
"Haha, jätte kul. Det är ju bara du som har sån där tur, alla älskar ju typ dig!" svarar Emily.
"Du får inte glömma att vi inte är i skolan, utan på ett avslappnings center." säger jag och fortsätter att smuttra på min juice. Den smakade himmelskt, de måste ha satt i en banan för den var lite sötare än bara vanlig pressad apelsin.
Vi lägger oss ner på magen på de speciella sängarna med en handuk upp till rumpan. Sedan kommer tre kvinnliga massörer in och börjar ta fram oljor och krämer. Och äntligen får vi den efterlängtande massagen.
Bild 1: Receptionen. Bild 2: Bilden som tjejerna såg. Bild 3: Rummet där de bli ompysslade. Bild 4: The girls.
På kvällen -
Maci och Emily kommer att sova över hon mig som på gamla goda dagar. Vi hade fixat två sängar med kuddar och täcken. Nu trängdes vi tre framför spegeln i mitt badrum och fixade oss inför natten; tog bort smink och borstade håret för att sedan sätta upp det i en knut. Pyjamas hade vi satt på oss för länge sedan.
Jag tittade ner på mina naglar som hade en ljus turkos färg. Både tå- och fingernaglarna var helt perfekt klippta och filade. Min hud var huuur len som helst, precis som håret. Jag kände mig avslappnad och mjuk i hela kroppen. Massagen hade verkligen hjälpt mig, jag kände mig till och med mjuk innombords. Nu fanns det inte någonting som kunde förstöra denna unbderbara kväll.
Jag tog fram mobilen för att titta på klockan. Hon var 20.53. Snart skulle vi titta på film och äta oss proppmätta på popcorn och chips. Sedan skulle vi dricka massor med läsk. Min mobil vibrerade till och jag tittade ner på skärmen. Mitt hjärta stannade till. Det stod Zayn på displayen. Jag stod sådär med mobilen i handen och bara stirrade på den. Okej, nu gällde det. Nu eller aldreg. Med darrande händer trycke jag äntligen på svara efter tre signaler och gick ut ur rummet.
Glöm nu inte att kommentera! :)
Stole My Heart - Kap 34
Previous -
På scenen får jag en diplom som jag tackar för och sedan får jag krama några lärare. Några av dem viskar 'Bra jobbat!' i kramen, medan av några så får jag bara en stel kram. Men det är inget som kan förstöra mitt humör just nu. Jag hade klarat det! Skolan är över!
En och en halv månad senare -
Mer än halva sommaren har flygit iväg med ljusets hastighet. Och vad har jag gjort än så länge? Solat; check. Tränat; check. Varit med kompisarna; check. Shoppat tills jag blev bankrutt (hehe); check. Varit med Audrey i New York; check. Och en massa annat kul. Jag har till och med fått körkort så nu är jag en officiell taxikörare åt mina vänner. Skämt. Men min lilla vita Mini Cooper är hur grym som helst. Det är helt klart en av mina mest favorita ägodelar!
Jag tar upp mobilen för att få veta vad klockan är. Men jag lyckas glömma bort vad den var så jag får göra om samma sak, och då ser jag till att inte glömam den här gången. Hon är 11.43. Jag räkar ut att om ungefär tjugo minuter ska jag vara hemma hos Maci där Emily också kommer att vara. Taylor och Bea är bortresta. Taylor är i Kina för första gången i sitt liv och Beatrice är i Italien där hon hälsar på sina släktingar. Maci och Emily ska följa med mig på ett spa för att slappna av och njuta, men inte minst för att ha en rolig tjejdag tillsammans.
Jag tar mina bilnycklar från soffan där jag slängde dem igår och går ut ur mitt rum. Jag trycker in mina naglar i gosedjuret som var en nyckelring på mina bilnycklar, den hade jag och Audrey köpt när vi var i New York. Det är en gul liten, mjuk nalle som det stod 'I (heart) NY' på. Även om det tar max fem minuter att åka till Maci, så tänker jag inte stressa och åka dit på direkten för att för en gångs skull inte komma för sent. Någon gång måste ju vara den första! Väl nere i hallen tar jag på mig mina ballerinaskor och öppnar dörren. Olyckligtvis så lyckas jag tappa min väska precis när dörren är helt öppen. Jag sätter mig på huk för att ta upp den, men när jag ska ta den ser jag ett par andra händer som gör precis som jag. Snabbt tittar jag upp och ser Liam som ler oskyldigt.
"Jag skulle precis plinga på dörren." säger han snabbt och ler så där oskyldigt igen. Han hade inte förändrats någonting, trots att jag inte hade sett honom på månader.
"Aha..." säger jag långsamt. Jag fattar ingenting. Vad gör Liam här? Har de redan kommit tillbaka från turnen? Är det Zayn som har skickat honom?
"Vad gör du här?" säger jag stadigare, men med en mjuk röst och reser mig upp. Liam gör likadant och ger mig min väska som jag inte hade märkt att jag inte hade tagit upp.
"Jag vill prata om Zayn. Han ångrar sig verkligen att han gjorde som han gjorde, och han kan inte sluta prata om dig. Han är orolig för dig, Bella. Han älskar dig, men vet inte vad han ska göra för att få dig tillbaka." han tittar in i mina ögon medan han pratar. Såklart han talar sanning, det kunde man se på honom. Och Liam skulle aldrig ljuga! Jag tittar ner i marken och slätade ut mina kläder. Jag behövde tänka just nu. Det här har kommit helt plötsligt och jag vet inte hur jag ska reagera.
"Jag vet att det här kommer helt plötsligt, men jag tänkte att du kanske behövde någon att prata med." sa Liam som om han kunde läsa mina tankar. Han är så snäll. Inte konstigt att Danielle gillar honom! "Och det var inte Zayn som skickade mig eller något. Jag kom för att när man ser att en person älskar en annan person och kan inte sluta prata om den, så kan man lätt bli trött på det. Och så är det med Zayn. Så nu när vi äntligen är tillbaka från turnen kunde jag inte stå ut längre av Zayn lilla 'tjat' om dig så jag kom hit." Liam har hur rolig humör som helst. Han kan till och med få fram roliga skämt ur såna här situationer. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Men man hörde att det var stelt och hade inget liv i sig. Om jag skulle få tillbaka Zayn då skulle jag få tillbaka mitt liv också. Jag är ingen utan honom. Det är uppenbart att jag är fortfarande hopplöst kär i honom.
"Hey, vill du komma in. Jag har någonting att berätta." sa jag och gjorde en gest mot huset. Jag kunde inte hålla allt inom mig längre. Alla mina tankar måste ut NU! Och Liam är en perfekt lyssnare.
Liams perspektiv -
Jag svarar såklart ja. Jag kan se på Bella att hon inte mår bra alls. Att det är någonting inom henne som gör henne väldigt olycklig. Alla har väl haft den känslan, att de måste få ut sina tankar. Prata om dem med någon.
Vi gick till vardagsrummet och satte oss ner i soffan. Då märkte jag att jag aldrig har varit i det här huset, men Zayn har berättat mycket om hur stort det är. Och det kunde jag verkligen hålla med om. Fast just nu spelade det ingen roll, utan det som gjorde det var det som Bella hade på hjärtat. Hon började genast berätta. Om hur hon var med sina kompisar och stölden inträffade. Om hur hon hela tiden har försökt att sudda bort alla dessa minnen. Känslan när hon träffade Zayn och hur han hade fått liv i henne, ett hopp som hon hade längtat efter hon hade fått diagnosen att hon har dyslexi. Om resan till Västindien och den där tjejen som kom fram till henne. Om hur det kändes när ingen trodde på henne och när tidningarna skrev en massa påhitt. Om hur det kändes för henne när Zayn gjorde slut. Man kunde inte få stopp på henne. Man såg på henne att hon ville bara få ut allt, precis allt, in i minsta lilla detalj.
"Ja, och nu sitter du här och har fått höra allting, men från mitt perspektiv." avslutar hon.
"Wow, det var en massa saker som jag inte hade någon aning om. Det är mycket du har fått vara med om. Och tidningarna skriver helt annorlunda. Jag vet hur det känns, det händer en sak, men media gör om det till en helt annan, mycket större grej. Det måste ha varit en riktigt tuff period." sa jag. Jag var lite förvånad att hon inte hade tårar i ögonen. Ifall jag var en tjej och skulle ha varit med om samma sak och sedan få berätta det för en annan person då skulle jag helt klart fått tårar, minst. Men nu var det inte så med Bella.
"Du har ingen aning!" sa hon och log lite, men leendet var lika olyckligt som förut. "Jag har gråtit så mycket så jag har säkert inga tårar kvar i mina ögon. Det har varit allt annat än lätt att gå igenom allt det här. Men jag är glad att någon i alla fall bryr sig om mig. Och att Zayn förmodligen också gör det...."
"Inte förmodligen, utan helt klart att han gör det!" avbört jag henne. "Du vet inte hur mycket han pratar om dig, det är dig han faktiskt bara pratar om. Han ångrar sig verkligen att han reagerade på det sättet. Han har också sagt det flera gånger."
Det kändes som om vi hade suttit där i timmar, men när jag kollade på klockan så hade det bara gått fyrtio minuter. Bella fick plötsligt en panikslagen blick och tittade också ner på sin mobil.
"Shit!" ropade hon och ställde sig upp.
Bellas perspektiv -
Det hade gått fyrtio minuter sedan jag hade tittat på klockan sist. Nu var jag redan tjugo minuter sen. Bra början på en förbättring! Not. Maci hade ringt mig tre gånger och hade skickat minst lika många sms där det stod 'Var är du???????? Vi kommer ju inte att hinna!!!!!!!!!!' och liknande. Jag hade även fått ett par sms från Emily med liknande text. Och smarta lilla jag hade haft mobilen på ljudlöst hela tiden. Great! Jag tryckte snabbt upp ett nytt sms som svar till både Maci och Emily och skrev:
"Jag kommer om 5. Vi har gått om tid."
Fastän jag visste att det inte var sant, att vi hade gått om tid, så skickade jag iväg det. Liam hade också rest på sig och tittade frågande på mig.
"Jag skulle ha varit hos Maci, min kompis, för tjugo minuter sedan, men jag hade pratat för länge. Haha" sa jag stressat och log.
"Jag kan skjussa dig dit, jag har en bil." erbjuder sig Liam. Vi är redan på väg till hallen.
"Ehh, tack så mycket, men jag har skaffat körkort så nu är det jag som kör runt i min lilla vita bil." säger jag och pekade på den genom fönstret.
"Jaha det är så det är. Men då får jag väl se till att någon gång köra dig någonstans." sa Liam. Så gulligt, han var en riktig gentleman. Vi sa 'hejdå' och kramade varandra. Jag börjar gå mot min bil, men då hör jag Liam ropa mitt namn och jag vänder mig om.
"Jag tycker att du och Zayn kan i alla fall prata. Ni kanske kan komma över allt som har hänt och börja från början. Jag kan säga till honom att han ska ringa dig, om du vill såklart!" Jag tänker efter en stund och svarar:
"Det skulle vara hur snällt som helst!" säger jag och ler stort. Det här leendet måste ha varit mer levande, om man tänker på hur jag känner mig just nu.
Jag sätter mig i bilen och kör ut på vägen. Nu ska jag ha kul med mina kompisar och tänka på allt annat senare.
Där har vi ett riktigt långt kapitel! Enjoy!
xx Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 33
Previous -
"Varför stack du bara sådär?" det var Beatrice som sa det. Bakom henne såg jag Maci, Taylor och Emily med påsar i händerna.
"Ehh.. Jag vet inte, jag är bara lite trött. Kom in" sa jag och gjorde en gest med handen. Jag kunde alltid lita på mina kompisar i mina 'kriser'.
Idag är den dagen som jag har längtat till hur länge som helst, men jag har också fruktat den hur mycket som helst. Det är den elfte juni, dagen då jag förmodligen ska ta examen. Audrey hade lovat mig att vi skulle köpa en examen klänning till mig, men hon hade varit upptagen med skolan och Daniel som hade kommit på besök förra veckan. De är så gulliga med varandra, Daniel är verkligen den perfekta killen för Audrey. De har samma humör och båda är smarta så de kan prata hur långt in på natten som helst. Så jag och Audrey fick shoppa klänningar i sista minuten. Vi stressade igenom många märkesbutiker och till slut lyckades vi hitta den perfekta klänningen för mig. En kort, vit klänning utan axelband och volanger där nere. Till den ville jag ha några färgklickar så skorna fick bli i min favoritfärg - mörk blå, men de skulle inte dra för mycket uppmärksamhet eftersom klänningen skulle ta majoriteten. Allt detta avslutas med en klassisk liten Mulberry väska som passade perfekt till outfiten. Egentligen så har jag förberett mig inför den här dagen ett bra tag. Jag var hos frisören och fixade håret. När jag var där inne fick jag en impuls om att byta ut de gamla tråkiga honungsblonda slingorna och bli brunett. Med en liten osäkerhet färgade jag till slut håret, och det blev riktigt bra! Efter det gick jag till manikyristen/pedikuristen för att fixa naglarna och sätta ljusrosa på dem, allt kan ju faktiskt inte vara en endaste färg.
Bellas examenoutfit och hår.
Till skolan skulle jag åka med min familj. De skulle också stanna och titta på vilket jag inte tyckte var någon bra idé. Tänk om jag inte tar examen? Får jag gå om ett år då? Hur kommer alla att reagera?
Vanligtvis brukar jag ha en bra självkänsla, men inte när det gäller skola och plugg. Då ville jag bara sjunka ner genom jorden och inte tänka mer på det. Men det var ju såklart omöjligt.
"Izabel? Är du klar? Vi måste åka nu!" hör jag mamma ropa nerifrån. Med en suck och en sista blick i spegeln går jag ut genom min dörr och nerför trappan till hallen.
"Wow, vad fin du är gumman!" säger pappa och ger mig en puss på pannan.
"Tack pappa." svarar jag tyst och tittar ner.
"Jag kan fortfarande inte vänja mig vid att du är brunett." säger Audrey och jag tittar upp. Hon ser ut som en ängel i sin gulvita maxiklänning.
"Men du passar i det!" fortsätter hon och ett litet leende sätts på mina läppar.
"Inte lika bra som du." svarar jag. Och det är sant, Audrey har naturligt fint, brunt hår, fantastisk kropp och ett mycket vackert ansikte. Hon ser ut som en toppmodell i sina bästa år. Ett stort plus är att hon är sjukt smart. Hon är helt perfekt. Varför är inte jag som hon?!
"Tack, men idag handlar det om dig!" säger hon. Plötsligt tittar hon ner på sitt armbandsur. "Jag tror att vi måste gå och sätta oss i bilen nu, annars kommer vi att komma försent." säger hon, i rösten hör man att hon är en aning orolig.Typisk Audrey att vara punktlig!
Audreys klänning. Bellas evslutning.
När man sitter där på bänken och flera namn har redan ropats ut och glada elever har skyndat sig fram till scenen för att ta emot sin diplom, har man många fjärilar i magen. Man tänker på alla sina skolår, kompisar, prov och läxor. Jag kom ihåg den gången då jag fick reda på att jag har dyslexi och kommer att få det lite jobbigare. Det var som ett hack, rakt i hjärtat. Alla var så snälla och rara mot en. Alla ville hjälpa till. Men det var ingen som visste att de bara gör allt värre. Sedan kom jag ihåg min födelsedag fredagen den trettonde, då jag hade mycket otur, men ändå en endaste enormt bra sak. Det var då jag träffade Zayn för första gången. Blicken som han gav mig, som fick mig att smälta inombords. Allt det roliga vi hade varit med om sen dess. Sedan resan till Västindien, då jag träffade den där tjejen som förstörde mitt liv fullständigt.
"Bella, det är din tur!" fräser Emily som sitter brevid mig. Nästan alla har nu fått ett diplom och satt och pratade. Jag kollar runt och får en lätt putt av Emily. Jag tror inte mina öron. Har jag verkligen klarat detta?! tänker jag medan jag ställer mig upp och börjar gå frammåt mot scenen. Fjärilarna försvinner och istället får jag en energikick och börjar le som ett fån. När jag går förbi alla rader hör jag hur folk viskar 'Ofta, hur kan HON klara sig' och 'Hennes föräldrar har säkert betalat för det'. Men även om jag helst skulle gå fram till dem och visa fingret så struntar jag fullständigt i det och fortsätter att le medan jag går fram.
På scenen får jag en diplom som jag tackar för och sedan får jag krama några lärare. Några av dem viskar 'Bra jobbat!' i kramen, medan av några så får jag bara en stel kram. Men det är inget som kan förstöra mitt humör just nu. Jag hade klarat det! Skolan är över!
Nu får ni äntligen ett efterlängtat kapitel! Vi kan inte lova att uppdateringen kommer att bli bättre än. Men vi försöker vårt bästa att fixa kapitel. Sen så vill vi också njuta av sommarn och inte sitta framför datorn hela tiden.
Vi vill också påminna er om att det blir roligare för oss att skriva ifall vi får feedback. Så sluta inte att KOMMENTERA! :)
xx Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 32
Previous -
Jag gick tillbaka till köket och slängde det som var kvar på min tallrik, och det var ganska mycket. Men jag kände att jag inte hade någon appetit längre. Killarna skulle på turne, så jag skulle inte kunna råka träffa dem på två månader, skönt! Jag gick upp till mitt rum och fixade mig. Sedan la jag mig i sängen och tänkte på det som har hänt den senaste tiden, hur mycket allt har förändrats. Sedan tänkte jag på ifall jag hade några känslor kvar för Zayn, och uppenbarligen hade jag det eftersom jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag la mig i min vanliga ställning och medans jag höll på att somna bestämde jag mig för att allting måste fixas till rätta i mitt liv. Sommarlovet närmade sig och innan dess måste Zayn förlåta mig.
Jag gick tillbaka till köket och slängde det som var kvar på min tallrik, och det var ganska mycket. Men jag kände att jag inte hade någon appetit längre. Killarna skulle på turne, så jag skulle inte kunna råka träffa dem på två månader, skönt! Jag gick upp till mitt rum och fixade mig. Sedan la jag mig i sängen och tänkte på det som har hänt den senaste tiden, hur mycket allt har förändrats. Sedan tänkte jag på ifall jag hade några känslor kvar för Zayn, och uppenbarligen hade jag det eftersom jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag la mig i min vanliga ställning och medans jag höll på att somna bestämde jag mig för att allting måste fixas till rätta i mitt liv. Sommarlovet närmade sig och innan dess måste Zayn förlåta mig.
Izabels perspektiv -
Morgonen efter min värsta mardröm, intervjun med Zayn där han sade att han hade tagit en paus från mig. Inte mer. Igår hade det verkat självklart att jag skulle försöka få tillbaka honom. Men om han inte ens lyssnade på mig, var han värd en smyckessnattande tjej då? En tjej som faktiskt skulle gå ut med storyn till pressen? En som skulle säga sanningen, som skulle visa sitt rätta jag? Jag började tvivla på att Zayn var killen jag trott att han var. Jag gick trött upp och tittade runt i den sjuka röran på rummet och hittade ett par klackskor jag köpt för inte så länge sen i brunt och svart. Jag valde en vit tjocktröja i kabelstickat material, en metallicclutch, en silverklocka och en mintgrön kjol att matcha med klackarna. Sedan borstade jag igenom mitt ljusa hår, borstade tänderna, tog lite mascara och concealer med mitt nya läppglans. Jag sprayade lite parfym från Dior på handleden och halsen innan jag gick ner och tryckte i mig ett glas mjölk på köksbänken. Jag hade aldrig haft så dålig aptit i hela mitt liv. Zayn hade varit lyckan i mitt liv. Idag skulle jag tillbaka till skolan, förhoppningsvis få reda på att jag klarat sista året på gymnasiet där jag läste media. Om jag inte hade klarat det, hade mitt liv förlorat allting som gjorde det värt att leva det. Tyckte han om mig nog för att ge mig en chans att förklara? Det här hade hänt för sjukt längesen, inte så att jag brydde mig särskilt mycket längre? Jag suckade och kände att det var dags att sticka till skolan, då det bara var tio minuter kvar. Jag tog min väska och sprang ut, utan att säga hejdå till mina föräldrar eller någon annan. Jag sprang bara för att försöka dränka alla tankar på Zayn, och möjliga tankar på att jag inte skulle klara skolan. Två veckor kvar tills jag får veta om mina betyg är okej eller inte. Allt som har med media att göra klarar jag, kanske på VG till och med, men matte, engelska, spanska, SO ... NO skulle jag nog också klara, men jag var väldigt skeptisk.
Skolans enorma byggnad tornade upp sig framför mig, och jag svalde hårt, accepterade mitt öde. Jag skulle antagligen bli mer nertryckt än Taylor, trots att det var hon som faktiskt tagit grejerna och tryckt ner dem i min väska, bara för att jag hade dejtat Zayn. Kanske det hade varit ett misstag från början? Jag sprang uppför trapporna och gick in genom den stora dörren. Det var som om allas blickar vändes mot mig då, med bitchblickar, besvikna blickar, blickar med hånflin ... Allt som fanns i min mardröm.
"Kolla, där är Izabel."
"Det var hon som snodde."
"Stackars Zayn, han litade ju på henne."
"Han förtjänar någon mycket bättre."
Innerst inne visste jag att allt detta var sant, men jag ville helst inte acceptera det. Hade Taylor haft det så också? Jag menade det inte, men jag kunde inte hjälpa att bli sur på henne. Jag hade inte gjort lika mycket som henne, men jag fick ta mest skit för att jag hade dejtat en kille i One Direction. Jag kände hur tårarna började krypa fram ur ögonvrån och skyndade mig in på toaletten. Jag låste in mig i ett toalettbås. Några tårar började rinna längst med kinderna , men när jag hörde ringklockan ringa tårkade jag snabbt bort dem och tittade mig i spegeln. Man kunde inte se att jag hade gråtit.
När jag kom fram till mitt klassrum hade alla gått in så jag var ett par minuter sen. Framme vid katedern gav läraren mig en sträng blick. Jag flinade tillbaka. Jag älskade att jävlas med lärarna. Näst längst bak satt Taylor och de andra. När jag kom fram till dem nickade jag som en hälsning, annars skulle Mr. Phill, vår matte lärare, sätta mig längs fram vilket jag hatade. Den ända lediga platsen var vid Taylor vart jag också satte mig.
"Hur är det med dig?" viskade hon till mig.
"Förutom att hela skolan hatar mig och att jag mår skit är det väl bra, antar jag." svarade jag sarkatiskt. Vad skulle hon förvänta sig annars?
"Inget prat längst bak!" hörde jag Mr. Phil säga. Jag kollade upp och såg att han stod vid tavlan och skrev något. Då hade helvetet börjat och jag kunde inte göra annat än att titta på klockan somändrade sig mycket sakta.
När vi hade räknat färdigt skulle Mr. Phil förklara något på tavlan. Då kände jag något studsa mot alxen och ner på mitt bord. Det var en ihopknycklat lapp, och när jag knöcklade ut den ville jag att lektionen skulle sluta ännu snabbare. På den stod:
"BITCH! Hur kunde du såra Zayn sådär?! Han förtjänar inte någon som du!"
Jag hade inget ork att titta tillbaka på den som kastade lappen. Vad skulle det ändra lixom?
När det äntligen ringde ut gick vi ut på lunch. Jag hade fortfarande ingen apetit så jag åt bara en halv macka. Folk fortsatte att stirra på mig med sina dömande blickar. Hur kan inte de där idioterna fatta att jag redan inte mår bra!? Att jag har fattat att jag har gjort ett fel och inte kommer att göra om det? Zayn och alla andra har fått mig att må såhär, på grund av något som hände för länge sen. Det ända jag ville just nu var at hitta den där tjejen som hade förstört mitt liv genom attt gå ut med det här till media och strypa henne med bara händerna!
Resten av dagen fortsatte som vanligt med engelska och sist media. Den sista har jag längtat efter. Det är nog den ända lektionen som får mig på bättre humör. Men idag var mina tankar runt annat och min koncentration var sämst.
Väl hemma kände jag hur hungrig jag faktiskt var och fixade en stor portion av pasta med räkor som jag hittade i frysen. Audrey hade åkt igår och föräldrarna var på jobbet så jag var själv hemma. Precis efter att jag hade ätit färdigt ringde det på dörren och jag skyndade mig för att öppna.
"Varför stack du bara sådär?" det var Beatrice som sa det. Bakom henne såg jag Maci, Taylor och Emily med påsar i händerna.
"Ehh.. Jag vet inte, jag är bara lite trött. Kom in" sa jag och gjorde en gest med handen. Jag kunde alltid lita på mina kompisar i mina 'kriser'.
Vi vill be om ursäkt för sämsta uppdateringen. Och den kommer inte att bli bättre ÄN, tyvärr.
Men här har ni i alla fall kapitel 32 :)
Stole My Heart - Kap 31
Previous -
Där har ni kapitel 31!! Vad tycker ni?
När Bella ringde senare på kvällen visste jag inte riktigt vad som tog åt mig. Jag blev helt kall på rösten. Och hur mycket jag än har velat att hon skulle berätta allt för mig, förklara. Så avslutar jag det korta samtalet genom att lägga på i örat på henne. Varför lät jag någon annan få mig att säga så till den jag älskar? På dagen hade jag pratat med vårt magement och de hade bara pratat om att jag skulle sluta vara med Bella, annars skulle det gå sämre för oss. Och jag ville inte svika de andra... Men jag får väl ta konsekvenserna.
Bellas perspektiv -
Nästa morgon vaknade jag ganska sent. Med en titt i spegeln tvättade jag rent mitt ansikte från gårdagens utsmetade smink och bestämde mig för att inte ha på mig smink idag. Jag slet av mig gårdagens kläder för att sedan hoppa in i duschen. Efter det tog jag på mig en gul kjol med en vit kavaj och ett linne. I en svart liten väska skulle jag få plats med det nödvändigaste. Efter det tog jag upp min mobil från golvet. Den låg precis på pricken där den slank ur mina fingrar efter samtalet med Zayn. Ingenting nytt hade hänt, inga sms eller missade samtal. Jag bestämde mig för att sms:a Lovisa eftersom hon var den enda jag kunde prata ostört med. Även om jag inte kände hene särskilt väl så litade jag på henne. Det var någonting med henne som fick en att öppna upp sig. Efter en kort stund fick jag ett svar där det stod att vi kunde träffas vid Big Ben om tre kvart.
"Hej!" hör jag en mycket glad Lovisa säga.
"Hej!" svarar jag och får en kram.
"Idag ska jag fixa så att du får en härlig dag. Och att du glömmer dina bekymmer för ett tag." säger hon.
"Eeh, tack." svarar jag osäkert. Jag var absolut inte på mitt topphumör just då. Fast det är kanske inte så konstigt med tanke på att Zayn hade gjort slut, jag hade varit hos polisen och hela London visste vad jag hade gjort. Men tidningarna hade redan publicerat min intervju, vilket var positivt. Nu fick alla läsa sanningen.
"Var inte orolig, du kommer att bli gladare snart. Så, nu är det bara att följa efter mig." Lovisa tog min hand och släpade mig efter henne genom den täta folkmassan.
Först stannade vi vid ett litet mysigt café där vi köpte kall dryck som vi skulle ta med oss. Jag tog en bärsmoothie och Lovisa tog ett glas nypressad apelsin och annasjuice. Solen värmde upp London, så det blev mycket varmt ute. Med våra svalkande drycker vandrade vi vidare.
"Vart ska vi nu?" frågade jag.
"Det får du se. Jag har tänkt ut en liten överaskning till dig. Så att du blir på bättre humör!" svarade Lovisa. Då blev jag så nyfiken att jag glömde bort allt som hade hänt och började istället med att försöka lista ut vart vi skulle.
Men jag lyckades inte göra det. Utan först kom vi fram till det, och när vi ställde oss i kön fattade jag.
"Ska vi gå till Londons Zoo?!" frågade jag och min röst sprack av lycka.
"Ja, hur kunde du lista ut det?" sa Lovisa och blinkade. Hur kunde Lovisa veta att jag älskar djur?!
"Hur fick du veta det?" frågade jag.
"Vad?"
"Att jag älskar djur?"
"Kommer du ihåg lägret?" frågade hon och jag nickade. "Jo, du hade sagt flera gånger hur mycket du önskade en hund, men att du inte fick ha en. Sen så visste du otroligt mycket om olika slags djur då, så jag tänkte att en dag som nu skulle bli passande att gå till ett zoo."
"Tack så jättemycket!" sa jag och kramade om henne.
Efter att vi hade sett elefanter, giraffer, krokodiler, påfåglar, lejon och många fler olika sorters djur plus haft en massa skoj skulle båda hem efter en lång, varm dag. När jag hade kommit hem var klockan åtta och familjen hade redan ätit middag, men de hade sparat lite till mig. Det var grekisk sallad med fetaost. Jag fyllde en tallrik med mat och gick ut ur köket för att sätta mig framför tv:en. Jag ville inte sitta ensam vid matbordet, så tv:en skulle vara mitt 'sällskap' ikväll. Jag bläddrade mellan kanalerna och hittade MTV. De hade reklam just då, men deras program var så himla bra så jag stannade där. På skärmen visas en kvinna i trettioårsålder som börjar med att säga vem hon är och att hon ska intervjuva live nu. När jag hör och ser vilka hon ska intervjuva hoppar mitt hjärta över ett slag. Bilden byts ut och One Directions What Makes You Beautiful musikvideo kommer upp. När bilden kommer tillbaka till intervjun får Niall den första frågan.
"Ni ska på turne runtom i världen. Hur känns det?" frågar kvinnan.
"Det känns helt underbart att få kunna sjunga för alla fans där ute och göra dem glada. Men det är mycket jobb så vi får hoppas att vi har det roligt!" svarar Niall. Jag hade ingen aning om att de skulle åka på turne, men vad spelar det för roll?
"Ni kommer att vara borta i två månader. Vad tycker era flickvänner om det?" frågar kvinnan.
"Såklart tycker de att det är tråkigt, precis som vi. Men det finns inte så mycket att göra åt det, man får ta vara på den tid man har tillsammans." svarar Louis och Liam nickar instämmande.
"Apropå flickvänner, hur är det mellan dig och Izabel?" frågar kvinnan Zayn. Det var precis den här frågan jag fruktade, och såklart måste hon ställa just den.
"Uhm.." Zayn harklar sig. Jag blir spänd i hela kroppen. "Vi har tagit en paus, det blir bäst så." säger han. Jag stänger av tv:en fastän de fortsätter. Det var allt Zayn svarade. Att vi hade tagit en paus.
Jag gick tillbaka till köket och slängde det som var kvar på min tallrik, och det var ganska mycket. Men jag kände att jag inte hade någon appetit längre. Killarna skulle på turne, så jag skulle inte kunna råka träffa dem på två månader, skönt! Jag gick upp till mitt rum och fixade mig. Sedan la jag mig i sängen och tänkte på det som har hänt den senaste tiden, hur mycket allt har förändrats. Sedan tänkte jag på ifall jag hade några känslor kvar för Zayn, och uppenbarligen hade jag det eftersom jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag la mig i min vanliga ställning och medans jag höll på att somna bestämde jag mig för att allting måste fixas till rätta i mitt liv. Sommarlovet närmade sig och innan dess måste Zayn förlåta mig.
Där har ni kapitel 31!! Vad tycker ni?
xx Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 30
Previous -
"Jag tror att det är bäst om slutar ses." sa han helt untan några känslor i rösten. Då blev mina ögon fuktiga och jag kände en blöt tår glida nerför kinden. Jag satt i sängen, men nu orkade jag inte göra det så jag föll bakåt i det mjuka täcket.
Kanske inte världens bästa kapitel, men här är det! Nu kommer Zayn också in i bilden...
I slutändan blev det så att utom Taylor och mig kom Maci, Beatrice och Emily till Starbucks. Vi pratade igenom det som hade hänt och skildes som kompisar. Efter att jag hade kommit hem kom jag på att Zayn inte hade hört av sig. Han visste att jag hade kommit hem igår, men han hade varken ringt eller sms:at. Så jag bestämde mig för att ringa upp honom.
"Hej, det är Zayn." jag blev så glad av att höra Zayns röst. Men min glädje försvann snabbt när jag kom ihåg vad jag skulle säga härnäst.
"Hej Zayn, det är Bella."
"Jag tror att det är bäst om slutar ses." sa han helt untan några känslor i rösten. Då blev mina ögon fuktiga och jag kände en blöt tår glida nerför kinden. Jag satt i sängen, men nu orkade jag inte göra det så jag föll bakåt i det mjuka täcket.
"Men du låter ju inte mig änns förklara.." sa jag tyst.
"Det finns ingenting mer att säga eller förklara. Hej då Bella." sa han la på. Tonen från att någon har lagt på skar in i hjärtat. Jag ville ju förklara, berätta vad jag har varit med om. Men han lägger bara på. Jag tryckte på 'avsluta samtal' och lät mobilet glida ur handen på golvet. Sedan kröp jag under täcket fullt påklädd. Jag behövde lite sömn och vila, annars skulle jag inte klara av det. Det var uppenbart att det är slut mellan oss. Han hade säkert läst de där hemska artiklarna och dömt mig engligt dem precis som alla andra. Det trodde jag inte att Zayn skulle göra så enkelt. Men allt är fortfarande mitt fel. Det är mitt fel att Zayn fick veta det på det här sättet. Fy vad jag hatar mig just nu!
Samma dag på morgonen:
Zayns perspektiv -
Äntligen sovmorgon. Den här helgen fick vi ledigt för en gångs skull. Ibland kan det faktiskt vara jobbigt att vara med i bandet. Man blir igenkänd hela tiden och småtjejer springer efetr en vart man än går. Så man måste ta vara på den lilla fritid man har. Men idag ska min lilla tjej komma hem. Jag har inte sett Bella på en vecka, men det känns som flera år. Snabbt tar jag på mig kläder, fixar håret och går till köket för att äta frukost. Men det hinner jag inte med för att plötsligt ringer det på dörren. Snabbt går jag till hallen och öppnar den.
"Godmorgon Niall." säger jag, men får inget svar, utan en tidning i handen. Jag tittar förvirrat på Niall.
"Titta på framsidan." säger Niall och jag gör som han säger. Där, mitt i dagens tidning är det en bild av Bella med en text 'Izabel Blue har visat sitt riktiga jag - stal smycken'. Jag slår upp sidan som de anvisade och läser mer om det.
"Visste du något om det?" frågar Niall.
"Nej, hon har inte sagt någonting. Var fick du tag på den här?" säger jag och viftar med tidningen.
"Zayn, det står överallt. Det finns bilder på dig och Bella över hela internet."
"Jag har inte varit inne på internet idag." säger jag lite irriterat.
"Vårt magement har sagt att det inte är bra för oss. De sa att du måste.." Niall svalde. "Du får inte fortsätta att hålla kontakten med henne." en tystnad uppstod. Jag kände hur jag började bli argare och argare. Snabbt reser jag mig upp och kastar det första som råkar vara närmast, vilket visar sig vara en kudde. Den hamnar på golvet.
"Gör inget dumt nu Zayn. Det är fortfarande du som bestämmer, men du får se till att prata med henne i alla fall." säger Niall och reser sig upp beredd för att stoppa mig ifall jag gör något.
"Men hon kunde ha sagt något!" skriker jag. "Det skulle inte varit lika stor grej då!"
"Fast det gjorde hon inte. Hon kanske ville glömma det och ville inte att du skulle få veta något. Människor förändras vet du. Hon ångrar sig säkert." ibland kan det vara så skönt att ha Niall och resten. De stöttar en och hjälper alltid.
"Tack Niall. Du vet hur mycket jag uppskattar det här, att du är här för mig." vi tittar varandra i ögonen och börjar skratta. Skit vad löjligt det där lät! Men jag får en kram och vi bestämmer oss för att göra precis som vi planerade, gå till Louis och Harrys lägenhet, chilla, äta och titta på film.
När Bella ringde senare på kvällen visste jag inte riktigt vad som tog åt mig. Jag blev helt kall på rösten. Och hur mycket jag än har velat att hon skulle berätta allt för mig, förklara. Så avslutar jag det korta samtalet genom att lägga på i örat på henne. Varför lät jag någon annan få mig att säga så till den jag älskar? På dagen hade jag pratat med vårt magement och de hade bara pratat om att jag skulle sluta vara med Bella, annars skulle det gå sämre för oss. Och jag ville inte svika de andra... Men jag får väl ta konsekvenserna.
Kanske inte världens bästa kapitel, men här är det! Nu kommer Zayn också in i bilden...
Stole My Heart - Kap 29
Previous -
Det första vi gjorde den dagen var att vi gick till polisstationen för att säga som det var. Jag blev inte arresterad eller så, men de skrev in något i datorn och gav mig en varning: om jag skulle göra om det så skulle det gå vidare till domstol. Sedan så sa de att jag skulle gå en engångskurs och prata om mina problem framför andra som hade samma 'problem'. Det var jag inte beredd på. Men om jag ville få det här överstökat behövde jag göra som de sa. Senare i samma byggnad fick jag ge en 'intervju' och berätta allt från min sida. Det skulle hjälpa mig så att folk blev mildare i sina omdömen om mig. När vi skulle gå därifrån fick jag veta att Taylor skulle gå igenom samma sak så jag ringde upp henne.
Kommentera gott folk! Det blir roligare för oss att skriva :)
'John och Elizabeth Blues yngsta dotter Izabel, som dessutom dejtar Zayn Malik från det populära bandet One Direction, har hamnat i trubbel. Har hon verkligen så lite pengar att hon måste stjäla från butikerna? Det tror vi inte på, om man tänker på hennes pappas inkomster.' Osv. Jag orkade inte läsa mer. För varje ord sjönk mitt humör och mamma märkte det eftersom hon frågade:
"Läs inte mer. Vi ska lösa det och du ska må bättre efter det här. Jag lovar." jag gick fram till mamma och hon gav mig en kram. Jag ville verkligen tro på att allting skulle lösa sig.
Det första vi gjorde den dagen var att vi gick till polisstationen för att säga som det var. Jag blev inte arresterad eller så, men de skrev in något i datorn och gav mig en varning: om jag skulle göra om det så skulle det gå vidare till domstol. Sedan så sa de att jag skulle gå en engångskurs och prata om mina problem framför andra som hade samma 'problem'. Det var jag inte beredd på. Men om jag ville få det här överstökat behövde jag göra som de sa. Senare i samma byggnad fick jag ge en 'intervju' och berätta allt från min sida. Det skulle hjälpa mig så att folk blev mildare i sina omdömen om mig. När vi skulle gå därifrån fick jag veta att Taylor skulle gå igenom samma sak så jag ringde upp henne.
"Hej det är Taylor." svarade Taylor.
"Hej, det är Bella. Jag ville säga att jag är tillbaka från Västindien och..." jag hann inte prata till punkt för att jag avbröts av Taylor.
"Var det du som gav ut oss till pressen? Varför gjorde du det? Mitt liv är helt förstört på grund av dig!" hon skrek nästan och man hörde hur sur och arg hon var.
"Nej det var inte jag. Lyssna, när jag var i Västindien kom en tjej fram till mig och sa att hon visste vem jag var och att hon hade sett vad vi hade gjort den där dagen. Sedan sa hon att hon skulle säga allt till pressen och ge oss en läxa. Så det är hon som har gjort allt, inte jag."
"Hon har pratat med mig också." Jag höll nästan på att tappa luren. Hade tjejen hittat Taylor också?! "Och hon sa att du skulle inte klara av att vara tyst och skvallra"
"Vem ska du tro, en tjej som du sett en gång i ditt liv eller mig som du har känt i många år?" frågar jag.
"Jag vet att du inte skulle göra så. Jag ville verkligen inte tro på henne, men hon var så övertygande..." nu var hennes röst normal och man kunde nästan höra den vanliga glada tonen. "Vill du ses någonstans så att vi kan prata igenom det här ordentligt? Kanske på Starbucks?"
"Vi kan ses på Starbucks om en halvtimme. Hej då."
"Okej, vi gör så. Hej då." sa hon och vi la på. Nu var det bara de andra tjejerna kvar att prata med och Zayn. Han vet säkert redan nu vad jag har gjort. Hur skulle han resgera när jag ringer honom?
I slutändan blev det så att utom Taylor och mig kom Maci, Beatrice och Emily till Starbucks. Vi pratade igenom det som hade hänt och skildes som kompisar. Efter att jag hade kommit hem kom jag på att Zayn inte hade hört av sig. Han visste att jag hade kommit hem igår, men han hade varken ringt eller sms:at. Så jag bestämde mig för att ringa upp honom.
"Hej, det är Zayn." jag blev så glad av att höra Zayns röst. Men min glädje försvann snabbt när jag kom ihåg vad jag skulle säga härnäst.
"Hej Zayn, det är Bella."
Kommentera gott folk! Det blir roligare för oss att skriva :)
xx Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 28
Previous -
Bellas prespektiv -
Kapitel 28, Yipie!!! Vad har hänt med kommentarerna?? De har försvunnit... :(
När vi har stannat såg jag att det var säkerhetsvakter och poliser som hade räddat oss. När jag kollade på Bella såg jag en mycket ledsen blick och en osäker hållning. Det var ett tecken på att hon skulle falla ihop och tårarna skulle börja spruta när som hellst. Jag släppte mina saker och gick fram till henne för att hålla om. Hon darrade.
"Vi får prata mer om det hemma i lugn och ro. Och då får du se till att berätta allt. In i minsta detalj." sa jag tyst med en lugn röst. Det är hon faktiskt skyldig min och våra föräldrar. Då nickade hon till svar.
Bellas prespektiv -
"Vad handlade det där om? Vad var det du tog?" det var de första frågorna av de alla. När vi hade kommit hem, blev jag tvingad till att sätta mig vid matsalsbordet med hela familjen bredvid och berätta allt. Men jag kände att jag var tvungen att göra det efter alla de lögner som jag har sagt angående det här. Jag började med att berätta om att jag, Taylor, Maci, Beatrice och Emily gick på stan efter skolan. Vi gick in i en affär och efter en stund började Taylor lägga ner det där klädesplagget i väskan. Det var faktiskt en mycket söt topp som jag hade sagt till henne att hon skulle köpa en gång när vi hade varit i butiken innan. Då gick jag fram till henne och började säga att det var fel. Men jag kunde inte säga det till butiksbiträdet som var en gammal dam, Taylor är trots allt en nära vän till mig. Då stoppade hon i ett par smycken som armband och ringar i min väska. Så det var egentligen inte jag som tog de sakerna, men jag stoppade fortfarande inte tillbaka dem. De andra tre såg det mesta av det som hände, men ingen av de sa ett knyst. När vi hade gått ut började de tjata på mig och Taylor om att vi skulle gå tillbaka, be om ursäkt och ge tillbaka sakerna. Men vi kunde inte. Det var helt enkelt omöjligt för oss att erkänna. Efter att jag hade kommit hem hade jag tagit smyckerna från min väska och lagt dem längst in i garderoben så att jag aldrig mer fick se dem. Med chockade miner fortsatte min familj att lyssna på mig när jag berättade om den där tjejen, som jag aldrig fick veta namnet på, från Västindien och vad hon hade sagt till mig. Eftersom det var redan ganska sent på kvällen sa mina föräldrar att de skulle prata med mina kompisars föräldrar nästa dag.
Jag vände mig om i sängen. Det hade faktiskt gått bättre än jag trott. Jag trodde att min familj skulle göra en enorm grej av allt, börja skrika och ringa till hela släkten. Men de tog det ganska lugnt och vi beslutade att vi skulle ringa polisen och säga som det var. Senare skulle jag ta konsekvenserna och försöka lösa dem på egen hand. Men jag tror inte att när mina föräldrar ringer till släkt eller mina kompisars föräldrar att de inte kommer att veta någonting om det här. Det står säkert redan i flera tidningar att jag gjorde det och det. Jag slår vad om att det var tjejen som hade gömt sig i provhytten som hade fixat allt det här. Bara om jag visste vem hon är...
När jag vaknade nästa morgon tog jag en dusch och klädde på mig. Det var en lördag så jag behövde inte gå till skolan. Nu gällde det att prata med polisen, släkt och vänner. Och senare ta konsekvenserna.
"Godmorgon gumman" sa mamma när jag gick in till köket. På bordet stod en fixad macka med sallad, tomat, gurka och ost, precis som vanligt. Bredvid fanns ett glas apelsinjuice, min favorit.
"Tack mamma." sa jag och menade frukosten.
"Så lite så. Men idag gäller det. Vi ska visa storyn från din sida och få alla att läsa och förstå det, känns det okej?" sa mamma då.
"Så klart!"
"Fast jag har redan läst artiklar om denna händelse i några tidningar. Så det kan bli svårare än vi har trott." sa mamma och visade mig en tidning. Där stod en massa skvaller. Som:
'John och Elizabeth Blues yngsta dotter Izabel, som dessutom dejtar Zayn Malik från det populära bandet One Direction, har hamnat i trubbel. Har hon verkligen så lite pengar att hon måste stjäla från butikerna? Det tror vi inte på, om man tänker på hennes pappas inkomster.' Osv. Jag orkade inte läsa mer. För varje ord sjönk mitt humör och mamma märkte det eftersom hon frågade:
"Läs inte mer. Vi ska lösa det och du ska må bättre efter det här. Jag lovar." jag gick fram till mamma och hon gav mig en kram. Jag ville verkligen tro på att allting skulle lösa sig.
Kapitel 28, Yipie!!! Vad har hänt med kommentarerna?? De har försvunnit... :(
Vi blir glada om vi får feed back och ni får gärna säga hur ni vill att det ska fortsätta!
xx Ginza och Allie
Stole My Heart - Kap 27
Previous -
"Vad bra!" säger hon. "Visst är Daniel en bra kille? Han är faktiskt helt underbar om du frågar mig."
"Någon är visst lite kär." säger jag och får ett lätt slag av Audrey. "Nej, men han verkar bra och så är han jättesnäll. Mycket bättre än James"
Något mörknar i Audreys ögon, men det suddas snabbt bort och Audrey blir sig själv igen.
"Mmm, men det var hemskt att lämna honom. Du skulle bara sett hans blick. Han blev helt förstörd." säger Audreysorgset. "Men han hade lovat att komma till London så snart som möjligt, kanske redan i sommar!"
"Åhh vad roligt. Då får du se till att visa honom den vackra staden! Jag ser att du har på dig ett nytt halsband. Antaratt det är från honom?"
"Bra gissat! Visst är det fint?" frågar hon och jag nickar till svar. Resan hem skulle inte alls bli särskilt jobbig.
Audreys perspektiv -
Efter ungefär åtta timmars flygning är man äntligen hemma. Det känns så skönt att se Heathrow airport och flyga över London igen. När skylten med att man ska ha på sig bältet slocknar, börjar det vanliga prasslet. Alla runtom börjar ställa sig upp och plocka ihop sina grejer. Men jag sitter kvar. Precis som alltid. Typiskt mig att sitta kvar och ta det lungt medan de andra stressar för att komma ut ur planet. Men min taktik är annorlunda. I stället för att stå och knuffas sitter man kvar och väntar tills dörrarna har öppnats och folk har börjat komma ut. Då kan man resa sig, ta sina saker och gå ut.
Men så är det ju alltid min familj som är den andra typen; de vill resa sig och stressa. Och då måste de se till att jag också gör det. Så även om vi sitter i första klassen och det är lite folk måste de alltid göra så. Varför?! Folk börjar ju glo på oss och bli irriterade. Men som tur är så brukar vi inte vara ensamma om det. Även i första klassen gör många som i ekonomi klasserna. Alla vill av planet så fort som möjligt. Men det är inget fel med det.
Så idag blev det samma sak. Precis som vanligt. Hela min familj började tjata på mig att jag ska börja plocka ihop mina saker. Men jag gjorde som vanligt; jag satt kvar och tog det lungt. När vi hade tagit vårt bagage skulle vi ut i ankomsthallen. Men där var det en massa folk. Och inget vanligt heller utan paparazzis. Det fanns massor med paparazzis som tog massor med kort. Jag började titta runt mig efter kändisar eftersom det inte brukar vara någon här förutom när en kändis kommer. Jag försökte höra vad de sa, men det var ganska svårt eftersom alla snackade i mun på varandra. Men när jag hörde fryste jag till.
'Izabel Blue, varför tog du egentligen de där sakerna? Vad de så nödvändiga och du kunde inte köpa dem? Du har ju massa pengar!' sa en av dem.
Vad handlar det här om. Jag vände mig till Bella som stod brevid mig. Visste hon vad allt detta handlade om? Men hon bara stod där med fötterna fastklistrade till marken och strirrade rakt framför sig. Då vände jag mig till mina föräldrar som också bara stod där och gjorde ingenting. Varför gjorde de inget? Inte en enda rörelse!
Jag såg stora planscher där det var en bild på Bella och Zayn kyssas. Hade de verkligen kommit så långt? Frågorna bara snurrade runt i mitt huvud, men jag kunde inte få svaren.
Då kände jag hur starka händer bakifrån puttar mig och min familj åt sidan och bort från blixterna. Folk fortsatte att ropa:
'Vad tycker Zayn om det? Eller vet han inget?'
'Har du verkligen så lite pengar på kortet? Eller har du redan shoppat upp allt?'
Och en massa annat sårande.
När vi har stannat såg jag att det var säkerhetsvakter och poliser som hade räddat oss. När jag kollade på Bella såg jag en mycket ledsen blick och en osäker hållning. Det var ett tecken på att hon skulle falla ihop och tårarna skulle börja spruta när som hellst. Jag släppte mina saker och gick fram till henne för att hålla om. Hon darrade.
"Vi får prata mer om det hemma i lugn och ro. Och då får du se till att berätta allt. In i minsta detalj." sa jag tyst med en lugn röst. Det är hon faktiskt skyldig min och våra föräldrar. Då nickade hon till svar.
Det var ni inte beredda på, huh? Hur tror ni att det kommer att gå nu då?
Jag vet att bilden på paparazzin är lite överdriven, men jag kunde inte hitta en annan för tillfället :P
xx Ginza
Stole My Heart - Kap 26
Previous -
Jag gick direkt till badrummet. just nu behövde jag en lång dusch mer än allt annat.
Tidsinställt kapitel. Men vad tycker ni? Visst blev det långt? :)
F*n. F*n! Varför är det meningen att det som man alltid har försökt dölja ur sitt förflutna måste komma fram. Någonstans på en annan kontinent också. Hur kunde hon veta det? För det första hände det för länge sen och för det andra så var det inte alls många som visste om det.
Jag gick upp ur min säng och såg lappen från Audrey. Inte en chans att jag ringer henne när jag mår såhär: bakfull och deprimerad.
Kvällen innan -
Jag, Daniel och Audrey gick in i en bar som Daniel hade lovat var mycket bra. Det fanns en massa folk som jag, och förmodligen Audrey också, inte kände, inte ett enda ansikte. Lite senare på kvällen hade Audrey och Daniel gått iväg för att ställa sig en bit bort. Plötsligt kommer en tjej fram till mig. Hon var ungefär lika lång som jag, hade brunt lockigt axellångt hår, en enkel svart ganska kort klänning och minimalt smink.
"Jag vet vem du är." säger tjejen till mig.
"Va?" frågar jag förvirrat.
"Spela inte förvånad. Det var du som stal de där kläderna och smyckerna i London" svarar hon. "Jag såg allt vad du och dina kompisar gjorde."
Tankarna började snurra omkring. Minnerna kom tillbaka. Hur kunde hon ha sett det där och komma ihåg? Det var var ju så länge sedan! Vi blev aldrig tagna för snatteriet, men vi trodde inte att någon hade sett oss. Det var ingen i affären, utom ägaren som inte såg oss. Och i affären fanns inte en ända människa.
"Jag stod i provhyttan, och när jag kikade ut såg jag allt. Jag var ensam och ni var många fler så jag gjorde inget. Men jag har bevis som kan ge er en mycket jobbig läxa." fortsatte hon som om hon hade läst mina tankar.
"Varför tror du att det var jag? Jag har faktiskt inte en aning om vad du snackar om och jag vill inte höra mer av det där struntpratet!" sa jag med lite darrande röst.
"Jo det har du. Du vet precis allt om det jag snackar om. Och även om du inte såg mig då så var jag där. Så du kan sluta säga ifrån och bara ge dig." hennes röst var allvarlig och sträng.
Jag visste inte riktigt vad jag gjorde. Kanske var det alcoholen som påverkade, kanske bara en impuls. Men med en snabb rörelse tog jag det som var kvar i mitt glas och hällde över det över tjejen. Sedan sprang jag. Jag sprang fram till Audrey och Daniel för att snabbt säga att jag skulle tillbaka till hotellet omedelbart. Då hör jag tjejen skrika:
"Jag kommer att hitta dig var du än är. Och jag kommer att ge dig och dina kompisar en läxa!"
Jag får två förvirrade blickar av Audrey och Daniel, men jag bryr mig inte om att förklara utan springer ut ur dörrarna på gatan. När jag har kommit en bit stannar jag för att gå till hotellet.
Tillbaka till nutid -
Orden som den där tjejen sa i slutet snurrade runt hela tiden. Menade hon det? Skulle hon berätta för polisen och kommer vi att få sitta i fängelse?
Jag betraktade mig själv i spegeln. Där stod en trött variant av mig i en ljusblå sommarklännig och ett par gladiatorskor på fötterna. Jag hade inget smink över huvud taget och på axlen hängde en flätad strandväska.
Imorgon skulle vi åka hem. Skönt! Innerst inne hopades jag att tjejen inte skulle säga något till någon, men jag visste att den informationen skulle läcka fram. Det var ohejdbart. Jag kollade på mobilen och såg att klockan redan var halv tre. Jag och Zayn hade skrivit till varandra under tiden om hur mycket vi hade saknat varandra och att vi snart skulle ses. Zayn var en så bra kille. Jag förtjänade inte honom. Han var för perfekt för mig. Och han skulle nog inte förlåta mig över det som jag har gjort och för att jag inte berättat för någon.
Nästa dag på flygplanet -
"Så, vad var det den där tjejen menade igår?" frågade Audrey mig.
Det var precis den frågan jag var så rädd för. Vad skulle jag svara lixom? Jag tänker inte berätta sanningen, men ljuga känns inte heller så bra. Ända sedan igår efter att vi hade sätts på stan och jag hade varit med Audrey och Daniel ända till sju på kvällen tills nu har jag varit orolig över att den frågan skulle komma upp. Jag har varit onormalt tyst ända efter den kvällen för att inte påminna henne om det. Men Audrey glömmer aldrig bort sådana saker, hon kan dröja med att fråga, men hon frågar alltid. Det borde jag veta vid det här laget.
"Neh, jag vet inte. Jag vet inte änns vem hon är, så hon kanske bara blandade ihop mig med någon annan." svarade jag.
"Men du såg ju livrädd ut och efter att du hade sprungit iväg försvann den där tjejen och jag har inte sett henne sedan dess."
"Jaha." svarar jag kort. Snälla kan hon bara sluta nu?!
"Såå, vad tyckte du om resan då?" frågar hon med samma glada ton. Det känns som om min syster kan läsa tankar!
"Den har varit helt underbar, och jag har verkligen behövt lite ledighet." svarar jag och pustar ut inom mig.
"Vad bra!" säger hon. "Visst är Daniel en bra kille? Han är faktiskt helt underbar om du frågar mig."
"Någon är visst lite kär." säger jag och får ett lätt slag av Audrey. "Nej, men han verkar bra och så är han jätte snäll. Mycket bättre än James"
Något mörknar i Audreys ögon, men det suddas snabbt bort och Audrey blir sig själv igen.
"Mmm, men det var hemskt att lämna honom. Du skulle bara sett hans blick. Han blev helt förstörd." säger Audrey sorgset. "Men han hade lovat att komma till London så snart som möjligt, kanske redan i sommar!"
"Åhh vad roligt. Då får du se till att visa honom den vackra staden! Jag ser att du har på dig ett nytt halsband. Antar att det är från honom?"
"Bra gissat! Visst är det fint?" frågar hon och jag nickar till svar. Resan hem skulle inte alls bli särskilt jobbig.
Tidsinställt kapitel. Men vad tycker ni? Visst blev det långt? :)
Stole My Heart - Kap 25
Previous:
"Inga men. Från och med nu får du aldrig gå in i min garderob eller ta mina saker utan att fråga. Så nu är det lika bra att du går och tar något av dina egna saker." sa hon och tvingade ut mig. Aja, jag får väl ta någon av mina klänningar.
Audreys perspektiv -
"Bella?" sa jag ljust. Jag stod vid hennes sängkant klockan tolv på dagen. Hon hade faktiskt druckit extremt mycket igår. Det hade inte varit särskilt smart av mig att ta med henne ut. Jag hade hållt mig undan och det hade Daniel också. Bella suckade och vände på sig i sängen. Hon sov fortfarande. Jag suckade och skrev en lapp till henne:
Vad tror ni Izabella menar?? Har det något med Zayn att göra? Kommentera!
"Inga men. Från och med nu får du aldrig gå in i min garderob eller ta mina saker utan att fråga. Så nu är det lika bra att du går och tar något av dina egna saker." sa hon och tvingade ut mig. Aja, jag får väl ta någon av mina klänningar.
När båda var klara så hörde jag at någon ringde på dörren.
"Jag tar det!" skrek Audrey och skyndade till hallen. Värst vad hon var glad!
När jag hörde en killes röst fattade jag. Daniel skulle hänga med ikväll. Hoppas att han vet något bra ställe! Med en sista blick i spegeln gick vi alla tre ut. Alla med lite festligare, lätta kläder och alla med humöret på topp.
Audreys perspektiv -
"Bella?" sa jag ljust. Jag stod vid hennes sängkant klockan tolv på dagen. Hon hade faktiskt druckit extremt mycket igår. Det hade inte varit särskilt smart av mig att ta med henne ut. Jag hade hållt mig undan och det hade Daniel också. Bella suckade och vände på sig i sängen. Hon sov fortfarande. Jag suckade och skrev en lapp till henne:
'Mamma och pappa gick till stranden och jag går en promenad med Daniel. xx Audrey Ps: ring mig när du har vaknat :)'
Sedan tog nycklarna och mobilen och kastade en sista blick i spegeln. Mitt hår var lite lockigt och glansigt, och jag hade jättelite smink, en vit vippig klänning och ett par lavendelfärgade ballerinaskor. Jag gick ut och satte mig i en solsäng och väntade på Daniel som skulle ta med mig ut på lunch. Imorgon skulle vi åka hem. Efter resan som det hänt mest på, den resan som jag var lyckligast över att vi gjort.
Jag kände att någon plötsligt lägger någonting kallt på min hals. Kvickt tittar jag ner och ser två händer med perfekt solbränna lägga ett mycket vackert halsband runt min hals. Då vänder jag mig om och ger Daniel en puss på kinden.
"Du höll ju nästan på att skrämma vettet ur mig!" säger jag. "Men tack, den var jättefin!" jag ler och pekar på halsbandet.
"Vad bra, för jag har länge tänkt på vad jag ska ge dig eftersom du ska resa bort imorgon." säger han och gör en ledsen min.
"Ska vi gå?" frågar jag och gör en gest med handen.
Framme vid en uteservering drar Daniel ut en stol för mig som en riktig gentleman. Det får mig att tänka på James. Han gjorde alltod så för mig. Men sättet han gjorde slut på får mig att skratta. Så barnsligt! Sluta tänka på honom Audrey, du har ju Danilen precis brevid dig.
"Jorden anropar Audrey Blue!" hör jag Daniels röst säga. "Berätta nu vad du har tänkt på"
"Jag kom på att jag inte har ätit frukost vilket jag alltid brukar göra. Så jag är vrålhungrig! Är det något som du rekomenderar?" säger jag.
"Den grekiska salladen är mycket god här och du borde prova deras bärsmoothie. Den är himmelsk!"
"Då tar jag det!" säger jag och efter ett tag kommer servitrisen och vi beställer.
Bellas perspektiv -
F*n. F*n! Varför är det meningen att det som man alltid har försökt dölja ur sitt förflutna måste komma fram. Någonstans på en annan kontinent också. Hur kunde hon veta det? För det första hände det för länge sen och för det andra så var det inte alls många som visste om det.
Jag gick upp ur min säng och såg lappen från Audrey. Inte en chans att jag ringer henne när jag mår såhär: bakfull och deprimerad.
Vad tror ni Izabella menar?? Har det något med Zayn att göra? Kommentera!
Och förlåt för orden om någon är extra känslig eller något.
Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 24
Previous -
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Jag gav henne en stor kram. Där stod vi så en stund; jag med mina händer runt min syster och hon med sitt huvud på min axel. Utan några ord drog jag med henne till toaletten där hon låste in sig i ett bås. Jag hörde hur hon släppte sina grejer på golvet och efter det kom dämpade snyftningar. Plötsligt dras dörren till båset där Audrey var upp och ut kommer Audrey.
"Det är inget att vara ledsen över. Det fanns ju flera tecken på att det skulle ta slut." hör jag Audrey säga.
Jag gick fram till båset där hon hade varit och tog upp sakerna från golvet som hon hade släppt.
"Nee, du har rätt. Och vilken barnunge man måste vara när man gör slut på sms. Sådant gjorde man ju när man var tio." sa jag.
"James är ingen barnunge! Han är faktiskt en riktig gentleman!" svarar Audrey då. Då ger jag henne en blick och hon håller med direkt. Det är barnsligt, omoget och töntigt att göra som James gjorde. En riktig gentleman säger något liknande ”face-to-face”.
Vid det laget hade jag kommit fram med Audreys grejer.
"Tack" sa hon och vände sig mot mig. Då såg jag att hon hade gråtit under den korta stunden då hon varit inne i båset. Hennes ögon var röda och sminket hade runnit lite.
"Fixa dig och ta den tid du behöver. Sedan måste vi gå tillbaka, annars blir våra föräldrar oroliga!" sa jag.
"Vill du gå ut ikväll? Alltså ta en drink någonstans." frågar Audrey mig plötsligt när vi är på väg tillbaka till vårt bord. Jag kunde inte rå för det, men jag blev förvånad. Audrey, min stora syster frågar om jag vill gå ut med henne. Det har hon aldrig gjort förut. Det kanske beror på den där James-grejen.
"Utan föräldrar?" frågar jag misstänksamt.
"Det är klart!" blir svaret.
"Men Audrey, du höll ju på att drunkna här om dagen?!" säger jag,
"Påminn mig inte. Du låter ju nästan som mamma! Så hänger du med eller är du för feg?" säger hon och blinkar till mig.
"Våga bara kalla mig feg! Såklart jag hänger med!"
Senare -
När vi kom hem började vi fixa oss direkt, det var ju trots allt redan ganska sent. Jag kikade snabbt in i Audreys garderob och blev helt häpen. Hon hade ju hela garderoben med sig hit! Det fanns massor med fina klännignar och andra grymma saker. Hur fick hon plats med allt?!
"Vad gör du?" hörde jag Audreys röst bakom mig. Jag vände mig om.
"Kikar lite" svarade jag utan att kolla på henne.
"Jag vet att du brukar 'låna' grejer från mig, tro inte att jag inte märker det. Men saken är den att jag aldrig får dem tillbaka, plus så frågar du mig aldrig. Allt du tar hamnar ju ändå på golvet i ditt rum." sa Audrey med ganska sträng röst.
"Men.."
"Inga men. Från och med nu får du aldrig gå in i min garderob eller ta mina saker utan att fråga. Så nu är det lika bra att du går och tar något av dina egna saker." sa hon och tvingade ut mig. Aja, jag får väl ta någon av mina klänningar.
När båda var klara så hörde jag at någon ringde på dörren.
"Jag tar det!" skrek Audrey och skyndade till hallen. Värst vad hon var glad!
När jag hörde en killes röst fattade jag. Daniel skulle hänga med ikväll. Hoppas att han vet något bra ställe! Med en sista blick i spegeln gick vi alla tre ut. Alla med lite festligare, lätta kläder och alla med humöret på topp.
Kapitel 24! Vi har lite idéer, men ni får mer än gärna kommentera ifall ni vill att något särskilt ska hända! xx Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 23
Previous:
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Bellas perspektiv (En dag senare) -
Morgonen var varm, som alltid på denna perfekta plats. Jag antar att jag var aningen mer rädd nu, att jag var lite mer skeptiskt till vattnet efter Audreys incident, men hon brydde sig knappt. Hon hade aldrig varit rädd för vatten. Det var som om hon var en fisk. Hon levde nästan i vattnet. Hon var en badkruka från början, hon gick oftast inte i, men när hon väl gick i så var det fantastiskt. Hon var nästan som en delfin. Jag tittade mot Audreys enkelsäng i vår fina bungalow. Mamma och pappa sov i varsitt annat rum. Hon var inte där. Såklart, hon var alltid extremt morgonpigg. Strax därefter hörde jag en ljus nynnande röst. Några sekunder senare så valsade hon ut ur badrummet. Hon höll i en glasvas fylld med ljusrosa perfekta rosor. Måste vara köpta. Hon hade håret hängandes rakt, blankt och mörkt nerför axlarna, över en tunn virkad klänning med en vit underklänning under. Hon hade lila ballerinas till.
"Åh, du är vaken!" sa hon lyckligt, och började nynna på en melodi och peta lite på rosorna med ett leende på läpparna.
"Varför håller du en bukett rosor?" Mitt ansiktsuttryck var antagligen väldigt frågande.
"Åh, det var en av dem nedanför min sjukhussäng", började hon. "Jag fick den av Daniel." Hennes röst var nästan lycklig nu.
"Vem är Daniel?" frågade jag bryskt. "Är det pedofil-killen från stranden?" Hennes blick blev plötsligt knivskarp.
"Han är ingen pedofil!" Hon var nära att klippa till mig nu såg jag. Wow, förut var hon ju väldigt anti den här killen, men ... Nu var det tydligen bättre.
"Lyssna, Bella!" befallde hon. "Han skrev ... Hoppas du blir bättre snart xx Din australiensiske räddare."
Jag skakade på huvudet och klev upp ur sängen. Jag skyndade mig in på toaletten och låste om mig direkt. Okej? Hur var det med James? Killen från Oxford som hon var så "galet förälskad" i? Mina tankebanor fortsatte där när jag gick in i duschen, skruvade upp värmen och hällde ut ett halvt paket tvål på armen. I duschen brukade jag oftast lyckas med att inte tänka. När jag gick ur duschen svepte jag in mig i en handduk och borstade igenom mitt torra hår. Jag hade tvättat det igår och kände inte för att göra det igen. Jag borstade tänderna och började sminka mig.
Direkt efter gick jag och tog fram mina ljusgröna jeans, mitt vita linne, bruna mockaväska, solglasögon och högklackade skor. Eftersom mamma och pappa vägrade låta Audrey bada så hade vi bestämt att vi skulle besöka en annan stad vi inte varit i. Sedan skulle vi äta middag på en fin herrgård pappa fått tips om. Jag tog med mobilen som jag glömt att kolla på flera dagar, blängde på Audrey och gick ut ur dörren. Hon följde efter direkt. Vi valde att gå ner till stranden och sätta oss i varsin solstol och prata så länge. Morgonsolen var inte så varm eller skarp, så vi satt utan solskydd i våra kläder på stolarna.
"Det var jätteläskigt", viskade Audrey. Hon tittade ut emot vattnet, ungefär emot den punkt vågen hade svept i henne i. "Jag älskar vatten, speciellt när jag är i. Men det gick bara inte. Vågen sköljde i mig, så jag fick en kallsup av chock direkt, jag fick panik och försökte andas i vattnet, försökte simma upp ... men det gick inte. Jag var fast." Min blick var fäst på henne. Det här hade jag inte hört förut. Hon slutade prata om det, ryckte upp huvudet och spanade på stranden. Troligen efter Daniel.
Audreys perspektiv -
Stranden var nästan öde, förutom några få människor närmst det fasta hotellet. De hade ett par bebisar med sig. Jag spanade runt över stranden och närmre stengången för att kanske få en skymt av Daniel. Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta tänka på honom. Hans leende ... hans ögon ... hans kindben och håret! Håret var alldeles ljusbrunt och lite vågigt, och ögonen var ljusblå. Hyn var inte mörk, men inte ljus heller. Den var inte som min, den var finare. Den hade mycket bra pigment.
"Morgonpigga?" sa en kille bakom oss. Dialekten var australiensisk. Det avgjorde jag direkt. Mitt huvud sökte sig bakåt. Han stod där, lika fin som vanligt i en grå t-shirt och röda badbyxor. Håret var lika fint och leendet med skrattgropar lika charmigt.
"Japp, du också ser jag", svarade jag kvickt. Hans mungipor drogs uppåt.
"Jag hör att du mår bättre." Jag nickade igen och log emot honom.
"Tack för allt", sa jag, reste mig upp samtidigt som Bella och gick förbi honom. När jag gick förbi blinkade jag med vänster öga och kysste hans kind. Jag fortsatte gå bakåt utan att vända mig om, men när vi öppnat dörren och jag skulle gå och stänga såg jag att han stod kvar i precis samma position och höll fingrarna på den punkt jag kysst på kinden. Jag smällde igen dörren och gled ner på fasaden emot golvet.
"Åh, han är så söt!"
Nio timmar senare -
Utanför herrgården vi skulle äta på så fanns det en meny och en pampig grind med matchande staket runt hela. Själva herrgården var fint, vitt byggd och hela huset skrämde mig otroligt mycket för att det var så likt ett amerikanskt. Pappa öppnade grinden och alla vi andra följde efter. Där inne var det fullt med fint folk; mycket rika amerikaner och andra rika västindier. Pappa trampade direkt in i salen där man kunde äta och frågade var vi skulle sitta. Han berättade om bokningen och den söta lokala servitrisen gav oss ett ute på altanen. Efter att vi hade beställt; jag tog en fin köttbit med sallad och potatis, Audrey tog exklusivt gjorda raviolis med ricotta och spenat, mamma tog också kött och likaså pappa, så gick jag och Audrey ner på gräsmattan där man inte såg någon skillnad på norra USA och här. De hade inga palmer som de hade överallt annars och så var det fullt av rosa rosbuskar. De var så fina!
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Förlåt för den dåliga uppdateringen :( Men jag (Allie) har varit på mitt lantställe och har inte haft tillgång till internet just denna gång tyvärr :( Ginza vet jag inte vad som har hänt med henne ... Well, well, kapitel tjugotre is here :) Vad tyckte ni? xx Allie & Ginza
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Bellas perspektiv (En dag senare) -
Morgonen var varm, som alltid på denna perfekta plats. Jag antar att jag var aningen mer rädd nu, att jag var lite mer skeptiskt till vattnet efter Audreys incident, men hon brydde sig knappt. Hon hade aldrig varit rädd för vatten. Det var som om hon var en fisk. Hon levde nästan i vattnet. Hon var en badkruka från början, hon gick oftast inte i, men när hon väl gick i så var det fantastiskt. Hon var nästan som en delfin. Jag tittade mot Audreys enkelsäng i vår fina bungalow. Mamma och pappa sov i varsitt annat rum. Hon var inte där. Såklart, hon var alltid extremt morgonpigg. Strax därefter hörde jag en ljus nynnande röst. Några sekunder senare så valsade hon ut ur badrummet. Hon höll i en glasvas fylld med ljusrosa perfekta rosor. Måste vara köpta. Hon hade håret hängandes rakt, blankt och mörkt nerför axlarna, över en tunn virkad klänning med en vit underklänning under. Hon hade lila ballerinas till.
"Åh, du är vaken!" sa hon lyckligt, och började nynna på en melodi och peta lite på rosorna med ett leende på läpparna.
"Varför håller du en bukett rosor?" Mitt ansiktsuttryck var antagligen väldigt frågande.
"Åh, det var en av dem nedanför min sjukhussäng", började hon. "Jag fick den av Daniel." Hennes röst var nästan lycklig nu.
"Vem är Daniel?" frågade jag bryskt. "Är det pedofil-killen från stranden?" Hennes blick blev plötsligt knivskarp.
"Han är ingen pedofil!" Hon var nära att klippa till mig nu såg jag. Wow, förut var hon ju väldigt anti den här killen, men ... Nu var det tydligen bättre.
"Lyssna, Bella!" befallde hon. "Han skrev ... Hoppas du blir bättre snart xx Din australiensiske räddare."
Jag skakade på huvudet och klev upp ur sängen. Jag skyndade mig in på toaletten och låste om mig direkt. Okej? Hur var det med James? Killen från Oxford som hon var så "galet förälskad" i? Mina tankebanor fortsatte där när jag gick in i duschen, skruvade upp värmen och hällde ut ett halvt paket tvål på armen. I duschen brukade jag oftast lyckas med att inte tänka. När jag gick ur duschen svepte jag in mig i en handduk och borstade igenom mitt torra hår. Jag hade tvättat det igår och kände inte för att göra det igen. Jag borstade tänderna och började sminka mig.
Direkt efter gick jag och tog fram mina ljusgröna jeans, mitt vita linne, bruna mockaväska, solglasögon och högklackade skor. Eftersom mamma och pappa vägrade låta Audrey bada så hade vi bestämt att vi skulle besöka en annan stad vi inte varit i. Sedan skulle vi äta middag på en fin herrgård pappa fått tips om. Jag tog med mobilen som jag glömt att kolla på flera dagar, blängde på Audrey och gick ut ur dörren. Hon följde efter direkt. Vi valde att gå ner till stranden och sätta oss i varsin solstol och prata så länge. Morgonsolen var inte så varm eller skarp, så vi satt utan solskydd i våra kläder på stolarna.
"Det var jätteläskigt", viskade Audrey. Hon tittade ut emot vattnet, ungefär emot den punkt vågen hade svept i henne i. "Jag älskar vatten, speciellt när jag är i. Men det gick bara inte. Vågen sköljde i mig, så jag fick en kallsup av chock direkt, jag fick panik och försökte andas i vattnet, försökte simma upp ... men det gick inte. Jag var fast." Min blick var fäst på henne. Det här hade jag inte hört förut. Hon slutade prata om det, ryckte upp huvudet och spanade på stranden. Troligen efter Daniel.
Audreys perspektiv -
Stranden var nästan öde, förutom några få människor närmst det fasta hotellet. De hade ett par bebisar med sig. Jag spanade runt över stranden och närmre stengången för att kanske få en skymt av Daniel. Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta tänka på honom. Hans leende ... hans ögon ... hans kindben och håret! Håret var alldeles ljusbrunt och lite vågigt, och ögonen var ljusblå. Hyn var inte mörk, men inte ljus heller. Den var inte som min, den var finare. Den hade mycket bra pigment.
"Morgonpigga?" sa en kille bakom oss. Dialekten var australiensisk. Det avgjorde jag direkt. Mitt huvud sökte sig bakåt. Han stod där, lika fin som vanligt i en grå t-shirt och röda badbyxor. Håret var lika fint och leendet med skrattgropar lika charmigt.
"Japp, du också ser jag", svarade jag kvickt. Hans mungipor drogs uppåt.
"Jag hör att du mår bättre." Jag nickade igen och log emot honom.
"Tack för allt", sa jag, reste mig upp samtidigt som Bella och gick förbi honom. När jag gick förbi blinkade jag med vänster öga och kysste hans kind. Jag fortsatte gå bakåt utan att vända mig om, men när vi öppnat dörren och jag skulle gå och stänga såg jag att han stod kvar i precis samma position och höll fingrarna på den punkt jag kysst på kinden. Jag smällde igen dörren och gled ner på fasaden emot golvet.
"Åh, han är så söt!"
Nio timmar senare -
Utanför herrgården vi skulle äta på så fanns det en meny och en pampig grind med matchande staket runt hela. Själva herrgården var fint, vitt byggd och hela huset skrämde mig otroligt mycket för att det var så likt ett amerikanskt. Pappa öppnade grinden och alla vi andra följde efter. Där inne var det fullt med fint folk; mycket rika amerikaner och andra rika västindier. Pappa trampade direkt in i salen där man kunde äta och frågade var vi skulle sitta. Han berättade om bokningen och den söta lokala servitrisen gav oss ett ute på altanen. Efter att vi hade beställt; jag tog en fin köttbit med sallad och potatis, Audrey tog exklusivt gjorda raviolis med ricotta och spenat, mamma tog också kött och likaså pappa, så gick jag och Audrey ner på gräsmattan där man inte såg någon skillnad på norra USA och här. De hade inga palmer som de hade överallt annars och så var det fullt av rosa rosbuskar. De var så fina!
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Förlåt för den dåliga uppdateringen :( Men jag (Allie) har varit på mitt lantställe och har inte haft tillgång till internet just denna gång tyvärr :( Ginza vet jag inte vad som har hänt med henne ... Well, well, kapitel tjugotre is here :) Vad tyckte ni? xx Allie & Ginza
Stole My Heart - Kap 22
Previous:
Bild ett: Daniels bukett. Bild två: Sjukhuset.
Bellas perspektiv -
Sjukhusmiljön i sig är sorlig. För vissa är det en plats där det sker under, men för andra är det en sorgeplats. Jag tror aldrig att jag kommer lära mig att tycka om sjukhus, för man finns bara i dessa kliniskt vita gångar när något har hänt. Kanske en själv, eller någon annan man älskar. Jag satt i en obekväm stol med ryggen emot några spiraler som skar in i ryggraden och brosken. Jag satt forfarande i bikinin, fast med en tjock munkjacka och mina shorts över. De hade inga problem med luftkonditioneringen. Håren reste sig på benen och mina armar blev fulla av små knottrar.
"Mr, mrs och miss Blue?" sa en sjuksköterska med rufsigt svart hår, kort kropp och vita kläder till oss. Vi alla nickade sorgset. Ingen av oss hade vågat yttra ett ord under de två timmarna vi suttit här. "Det är ingen fara med miss Blue, hon behöver bara lite vila." Åh, herregud vilken lättnad. Vi såg på varandra och andades ut med ett varsitt leende på läpparna.
"Tack, gode gud", sa mamma tacksamt emot oss. För en gångs skull såg hon härjad ut. Hon var ofta jätteelegant med fina kläder och snyggt hår, men nu var hon panikslagen med rufsigt hår.
"Det enda kravet är att en person går in i taget." Hennes leende var nog inövat. Hon kan inte stå och le så mekaniskt av sitt hjärta hela tiden. Hon har nog lärt sig att hon behöver stå så.
"Mamma, du börjar", sa jag. Jag ville vara sist, så jag inte hade någon press på att avsluta vårt samtal. Jag satt tyst, stilla och lugnt tills mamma lyckligt öppnade dörren.
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Kapitel 22! xx Allie och Ginza
"Hon lever!" skriker jag och springer fram trots allt.
Killen kollar upp och ser helt utmattad ut.
"Ring efter en ambulans." säger han. "Hon måste till sjukhuset"
Efter det går allting väldigt fort. Ambulansen kommer och de för Audrey, mig och livvakten till sjukhuset. När bilen kom sa jag till livvakten at han inte behövde följa med, men han insisterade. Inne i sjukhuset möter jag mina föräldrar. Det är då jag märker att jag bara har en bikini på mig.
Bild ett: Daniels bukett. Bild två: Sjukhuset.
Bellas perspektiv -
Sjukhusmiljön i sig är sorlig. För vissa är det en plats där det sker under, men för andra är det en sorgeplats. Jag tror aldrig att jag kommer lära mig att tycka om sjukhus, för man finns bara i dessa kliniskt vita gångar när något har hänt. Kanske en själv, eller någon annan man älskar. Jag satt i en obekväm stol med ryggen emot några spiraler som skar in i ryggraden och brosken. Jag satt forfarande i bikinin, fast med en tjock munkjacka och mina shorts över. De hade inga problem med luftkonditioneringen. Håren reste sig på benen och mina armar blev fulla av små knottrar.
"Mr, mrs och miss Blue?" sa en sjuksköterska med rufsigt svart hår, kort kropp och vita kläder till oss. Vi alla nickade sorgset. Ingen av oss hade vågat yttra ett ord under de två timmarna vi suttit här. "Det är ingen fara med miss Blue, hon behöver bara lite vila." Åh, herregud vilken lättnad. Vi såg på varandra och andades ut med ett varsitt leende på läpparna.
"Tack, gode gud", sa mamma tacksamt emot oss. För en gångs skull såg hon härjad ut. Hon var ofta jätteelegant med fina kläder och snyggt hår, men nu var hon panikslagen med rufsigt hår.
"Det enda kravet är att en person går in i taget." Hennes leende var nog inövat. Hon kan inte stå och le så mekaniskt av sitt hjärta hela tiden. Hon har nog lärt sig att hon behöver stå så.
"Mamma, du börjar", sa jag. Jag ville vara sist, så jag inte hade någon press på att avsluta vårt samtal. Jag satt tyst, stilla och lugnt tills mamma lyckligt öppnade dörren.
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Kapitel 22! xx Allie och Ginza
