Previous -
"Skål för att vi träffades på din födelsedag!" sa Zayn och vi skålade för det. Ja, det var ju då vi träffades, på 'olycksfredagen' som råkade bli min födelsedag.

Efter att Zayn betalade, trots mina protester, gick vi till limosinen och precis på samma sät som tidigare öppnade mannen, som visade sig vara vår chaufför för kvällen, dörren och vi satte oss mittemot varandra.

---

Vi kollade varandra stint i ögonen. Då pep min mobil plötsligt till. Jag gav Zayn en ursäktande blick och tog upp min silvriga BlackBerry från min väska. Det var ett sms från mamma och hon undrade vart jag var och när jag skulle komma hem. Jag blev inte glad. Precis i ett sådant ögonblick med Zayn måste min mamma förstöra allt, som vanligt. Men jag svarade som det var och att jag inte visste när jag skulle komma hem. Jag fick svar nästan på direkten. Mamma ville att jag skulle komma hem innan tolv, då kollade jag direkt upp i högra hörnet på mobilen där klockan var. Hon var tio.  Jag suckade uppgivet, men det var ingenting som jag kunde göra. Ibland kunde mina föräldrar vara överbeskyddande.
Vi åkte en stund till i en tystnad. Sedan stannade bilen och dörren öppnades.
"Nu till överasskningen" var allt jag hörde från Zayn innan jag kom ut.
Jag såg den direkt, det är faktiskt svårt att missa ett enormt hjul mitt i allt. Det var London Eye, mitt i skymningen vid floden som flyter igenom hela London, Themsen. Vad romantiskt!







Mitt ansikte sprack upp i ett lyckligt, ärligt leende. Stadens lampor från alla höghus och bilar lyste upp tillräckligt för att jag skulle se säkerhetsvakten som stod utanför hjulet och Zayns lyckliga leende.

"Åh", var det enda jag kunde få ur mig. Jag märkte att Zayn tittade nyfiket på mig i profil, men jag orkade inte bry mig. Han verkade uppriktigt intresserad av att titta på mig. Innan jag visste ordet av hade han tagit tag i min hand. Mitt hjärta växte sig dubbelt så stort och blodet bubblade upp i hela kroppen. Jag kände mina kinder hetta till, tur att det var bäcksvart ute. Jag huttrade till och fick gåshud på armarna. Jag log när Zayn ställde sig bakom mig och gned händerna emot mina knottriga armar.

"Kom igen, Bella", sa han och drog med mig bort till början av hjulet. London Eye stod precis vid vattnet. Det iskalla vårvattnet som inte blivit uppvärmt av solen ännu. Londons vatten skrämde mig. Det var bläcksvart med stora, strömmande vågor som slog emot stenarna vid hamnen. Jag aktade mig noga för att gå för nära kanten vid hjulet och gick istället närmre Zayn på sidan närmast staden. Säkerhetsvakten rörde inte en min bakom sina solglasögon (trots mörkret), utan öppnade dörren in till stället där kön oftast var. Hur i hela friden hade Zayn kunnat fixa det här till oss själva?

Vagnarna började röra sig. Runt, runt och runt. Det gick sakta. Jag och Zayn gick in och satte oss i en av dem. Vi började sakta åka upp för det enorma hjulet, 135 meter såg jag att det stod på en skylt. Jag kollade ner genom glaset som var själva väggarna i vagnen och tog ett hårdare tag runt Zayns hand. Jag har aldrig varit särskilt höjdrädd, men när man ser marken glida ifrån en borde man bli lite skraj.
"Kolla inte ner, kolla upp istället" sa Zayn som hade vänt sitt ansikte mot mig och log. Jag kollade på honom och log tillbaka. Jag kände mig säker med ett stadigt grepp som Zayn höll i mig och lugnade ner mig. Tusentals människor hade ju åkt i just denna vagn många gånger. Varför skulle hända något just nu?!
Jag kollade runt på den vackra staden. På natten fick den något mystiskt i sig. Det kändes som om det bara var jag och Zayn i hela världen just nu. Plötsligt gungade den till och jag kastades på Zayn.
"Herregud, förlåt!" pep jag till. Pinsamt!
"Nej, nej, nej!" sa Zayn. "Det är inte ditt fel, hela vagnen skakade ju till."