Stole My Heart - Kap 33
Previous -
"Varför stack du bara sådär?" det var Beatrice som sa det. Bakom henne såg jag Maci, Taylor och Emily med påsar i händerna.
"Ehh.. Jag vet inte, jag är bara lite trött. Kom in" sa jag och gjorde en gest med handen. Jag kunde alltid lita på mina kompisar i mina 'kriser'.
Idag är den dagen som jag har längtat till hur länge som helst, men jag har också fruktat den hur mycket som helst. Det är den elfte juni, dagen då jag förmodligen ska ta examen. Audrey hade lovat mig att vi skulle köpa en examen klänning till mig, men hon hade varit upptagen med skolan och Daniel som hade kommit på besök förra veckan. De är så gulliga med varandra, Daniel är verkligen den perfekta killen för Audrey. De har samma humör och båda är smarta så de kan prata hur långt in på natten som helst. Så jag och Audrey fick shoppa klänningar i sista minuten. Vi stressade igenom många märkesbutiker och till slut lyckades vi hitta den perfekta klänningen för mig. En kort, vit klänning utan axelband och volanger där nere. Till den ville jag ha några färgklickar så skorna fick bli i min favoritfärg - mörk blå, men de skulle inte dra för mycket uppmärksamhet eftersom klänningen skulle ta majoriteten. Allt detta avslutas med en klassisk liten Mulberry väska som passade perfekt till outfiten. Egentligen så har jag förberett mig inför den här dagen ett bra tag. Jag var hos frisören och fixade håret. När jag var där inne fick jag en impuls om att byta ut de gamla tråkiga honungsblonda slingorna och bli brunett. Med en liten osäkerhet färgade jag till slut håret, och det blev riktigt bra! Efter det gick jag till manikyristen/pedikuristen för att fixa naglarna och sätta ljusrosa på dem, allt kan ju faktiskt inte vara en endaste färg.
Bellas examenoutfit och hår.
Till skolan skulle jag åka med min familj. De skulle också stanna och titta på vilket jag inte tyckte var någon bra idé. Tänk om jag inte tar examen? Får jag gå om ett år då? Hur kommer alla att reagera?
Vanligtvis brukar jag ha en bra självkänsla, men inte när det gäller skola och plugg. Då ville jag bara sjunka ner genom jorden och inte tänka mer på det. Men det var ju såklart omöjligt.
"Izabel? Är du klar? Vi måste åka nu!" hör jag mamma ropa nerifrån. Med en suck och en sista blick i spegeln går jag ut genom min dörr och nerför trappan till hallen.
"Wow, vad fin du är gumman!" säger pappa och ger mig en puss på pannan.
"Tack pappa." svarar jag tyst och tittar ner.
"Jag kan fortfarande inte vänja mig vid att du är brunett." säger Audrey och jag tittar upp. Hon ser ut som en ängel i sin gulvita maxiklänning.
"Men du passar i det!" fortsätter hon och ett litet leende sätts på mina läppar.
"Inte lika bra som du." svarar jag. Och det är sant, Audrey har naturligt fint, brunt hår, fantastisk kropp och ett mycket vackert ansikte. Hon ser ut som en toppmodell i sina bästa år. Ett stort plus är att hon är sjukt smart. Hon är helt perfekt. Varför är inte jag som hon?!
"Tack, men idag handlar det om dig!" säger hon. Plötsligt tittar hon ner på sitt armbandsur. "Jag tror att vi måste gå och sätta oss i bilen nu, annars kommer vi att komma försent." säger hon, i rösten hör man att hon är en aning orolig.Typisk Audrey att vara punktlig!
Audreys klänning. Bellas evslutning.
När man sitter där på bänken och flera namn har redan ropats ut och glada elever har skyndat sig fram till scenen för att ta emot sin diplom, har man många fjärilar i magen. Man tänker på alla sina skolår, kompisar, prov och läxor. Jag kom ihåg den gången då jag fick reda på att jag har dyslexi och kommer att få det lite jobbigare. Det var som ett hack, rakt i hjärtat. Alla var så snälla och rara mot en. Alla ville hjälpa till. Men det var ingen som visste att de bara gör allt värre. Sedan kom jag ihåg min födelsedag fredagen den trettonde, då jag hade mycket otur, men ändå en endaste enormt bra sak. Det var då jag träffade Zayn för första gången. Blicken som han gav mig, som fick mig att smälta inombords. Allt det roliga vi hade varit med om sen dess. Sedan resan till Västindien, då jag träffade den där tjejen som förstörde mitt liv fullständigt.
"Bella, det är din tur!" fräser Emily som sitter brevid mig. Nästan alla har nu fått ett diplom och satt och pratade. Jag kollar runt och får en lätt putt av Emily. Jag tror inte mina öron. Har jag verkligen klarat detta?! tänker jag medan jag ställer mig upp och börjar gå frammåt mot scenen. Fjärilarna försvinner och istället får jag en energikick och börjar le som ett fån. När jag går förbi alla rader hör jag hur folk viskar 'Ofta, hur kan HON klara sig' och 'Hennes föräldrar har säkert betalat för det'. Men även om jag helst skulle gå fram till dem och visa fingret så struntar jag fullständigt i det och fortsätter att le medan jag går fram.
På scenen får jag en diplom som jag tackar för och sedan får jag krama några lärare. Några av dem viskar 'Bra jobbat!' i kramen, medan av några så får jag bara en stel kram. Men det är inget som kan förstöra mitt humör just nu. Jag hade klarat det! Skolan är över!
Nu får ni äntligen ett efterlängtat kapitel! Vi kan inte lova att uppdateringen kommer att bli bättre än. Men vi försöker vårt bästa att fixa kapitel. Sen så vill vi också njuta av sommarn och inte sitta framför datorn hela tiden.
Vi vill också påminna er om att det blir roligare för oss att skriva ifall vi får feedback. Så sluta inte att KOMMENTERA! :)
xx Ginza & Allie
Kommentarer
Trackback
