---

Bellas prespektiv -

"Vad handlade det där om? Vad var det du tog?" det var de första frågorna av de alla. När vi hade kommit hem, blev jag tvingad till att sätta mig vid matsalsbordet med hela familjen bredvid och berätta allt. Men jag kände att jag var tvungen att göra det efter alla de lögner som jag har sagt angående det här. Jag började med att berätta om att jag, Taylor, Maci, Beatrice och Emily gick på stan efter skolan. Vi gick in i en affär och efter en stund började Taylor lägga ner det där klädesplagget i väskan. Det var faktiskt en mycket söt topp som jag hade sagt till henne att hon skulle köpa en gång när vi hade varit i butiken innan. Då gick jag fram till henne och började säga att det var fel. Men jag kunde inte säga det till butiksbiträdet som var en gammal dam, Taylor är trots allt en nära vän till mig. Då stoppade hon i ett par smycken som armband och ringar i min väska. Så det var egentligen inte jag som tog de sakerna, men jag stoppade fortfarande inte tillbaka dem. De andra tre såg det mesta av det som hände, men ingen av de sa ett knyst. När vi hade gått ut började de tjata på mig och Taylor om att vi skulle gå tillbaka, be om ursäkt och ge tillbaka sakerna. Men vi kunde inte. Det var helt enkelt omöjligt för oss att erkänna. Efter att jag hade kommit hem hade jag tagit smyckerna från min väska och lagt dem längst in i garderoben så att jag aldrig mer fick se dem. Med chockade miner fortsatte min familj att lyssna på mig när jag berättade om den där tjejen, som jag aldrig fick veta namnet på, från Västindien och vad hon hade sagt till mig. Eftersom det var redan ganska sent på kvällen sa mina föräldrar att de skulle prata med mina kompisars föräldrar nästa dag.

Jag vände mig om i sängen. Det hade faktiskt gått bättre än jag trott. Jag trodde att min familj skulle göra en enorm grej av allt, börja skrika och ringa till hela släkten. Men de tog det ganska lugnt och vi beslutade att vi skulle ringa polisen och säga som det var. Senare skulle jag ta konsekvenserna och försöka lösa dem på egen hand. Men jag tror inte att när mina föräldrar ringer till släkt eller mina kompisars föräldrar att de inte kommer att veta någonting om det här. Det står säkert redan i flera tidningar att jag gjorde det och det. Jag slår vad om att det var tjejen som hade gömt sig i provhytten som hade fixat allt det här. Bara om jag visste vem hon är...

När jag vaknade nästa morgon tog jag en dusch och klädde på mig. Det var en lördag så jag behövde inte gå till skolan. Nu gällde det att prata med polisen, släkt och vänner. Och senare ta konsekvenserna.

"Godmorgon gumman" sa mamma när jag gick in till köket. På bordet stod en fixad macka med sallad, tomat, gurka och ost, precis som vanligt. Bredvid fanns ett glas apelsinjuice, min favorit.

"Tack mamma." sa jag och menade frukosten.

"Så lite så. Men idag gäller det. Vi ska visa storyn från din sida och få alla att läsa och förstå det, känns det okej?" sa mamma då.

"Så klart!"

"Fast jag har redan läst artiklar om denna händelse i några tidningar. Så det kan bli svårare än vi har trott." sa mamma och visade mig en tidning. Där stod en massa skvaller. Som:

'John och Elizabeth Blues yngsta dotter Izabel, som dessutom dejtar Zayn Malik från det populära bandet One Direction, har hamnat i trubbel. Har hon verkligen så lite pengar att hon måste stjäla från butikerna? Det tror vi inte på, om man tänker på hennes pappas inkomster.' Osv. Jag orkade inte läsa mer. För varje ord sjönk mitt humör och mamma märkte det eftersom hon frågade:

"Läs inte mer. Vi ska lösa det och du ska må bättre efter det här. Jag lovar." jag gick fram till mamma och hon gav mig en kram. Jag ville verkligen tro på att allting skulle lösa sig.

---

Kapitel 28, Yipie!!! Vad har hänt med kommentarerna?? De har försvunnit... :(