Stole My Heart - Kap 1
Novellen handlar om Izabel Blue, som är sjutton år gammal. Hon har blont, ganska långt hår, bruna ögon och är ganska lång. Hon älskar One Direction. Hennes familj består av mamma Elizabeth, pappa Simon och storasyster Audrey. Audrey pluggar på Oxford University.
"Izabel?!" ropade Beatrice högt. Hon och Emily stod vid dörröppningen med händerna trotsigt i sidorna. Deras blickar mot varandra gav mig ett brett flin på läpparna. Jag visste att de nära på hatade mig för att jag var så jobbig mot dem. Jag var alltid jobbig, för jag var en trotsig lillasyster. Det sa till och med mina föräldrar. Jag suckade och lunkade in lite lätt mot min toalett inredd i vitt kakel med gröna mattor och handdukar. Jag drog fram borsten ur lådan som jag kallade "Belles allt-möjligt-låda", som Audrey suckade emot varje gång hon fick se. Hon var närapå perfektionist. Jag tog på mig min munkjacka i mörkblått och tog snabbt lite genomskinligt läppglans på läpparna. Imorgon var min födelsedagsfest! Jag var så himla spänd, gud vad kul det skulle bli. Nu skulle jag, Beatrice och Emily ut och shoppa klänningar på den exklusivaste butiken i Londons varuhus.
"Okej, okej", mumlade jag ganska sent, och märkte att både Bea och Emily hade trippat ner på tå i hallen. Jag gick ut ur rummet och släckte kvickt lampan med ett flin på läpparna, ett flin som Bea och Emily skulle hatat. Jag gick långsamt nerför trappan, bara för att reta mina kompisar.
Jag såg Emilys och Beatrices uppretade miner i hallen, och jag flinade bara ännu större. Mina läppar kröktes i något som liknade en grimas. Jag stirrade ner på mina slitna, blekta jeans, min korta vita topp och den gråa väskan. Jag knöt långsamt på mig klackarna och Emily hängde jackan på min rygg. Jag suckade och hörde dörren smällas igen. Var de så sura på mig? Jag hade ju bara skämtat? Visste inte de det ännu? Jag skämtade och irriterade ju dem hela tiden? Jag suckade och öppnade försiktigt dörren. Jag såg Emily kasta med sitt långa, blonda hår över den ljusa jeansjackan som hängde över den blåblommiga klänningen. Beatrice tittade bakåt mot mig med en mördarblick planterat i ansiktet. Jag flinade med hela ansiktet och gick ut för att låsa med nyckeln i blomkrukan och gå emot cykelstället. Jag drog ur min gröna metalliccykel och gick snabbt bort till Emily och Beatrice med cykeln i händerna. Jag kastade mig iväg på cykeln för att vara först över Londons fullpackade gator. Trots de värmande vårvädret så blinkade lamporna febrilt över oss. Vinden slet tag i mitt hår och blåste det bakåt. Mina ögon tårades och rödkantades, och jag fick svårt att trampa med klackskorna.
Efter ett tag så blev det lite väl kallt med jackan öppen, så jag stannade för att titta bakåt. Emily och Beatrice cyklade långsamt, i vanligt tempo. Jag suckade och andades lättat ut, för att sedan kasta håret bakåt och stänga skinnjackan i svart, som mamma köpt till mig. Innan jag visste ordet av hade Emily och Bea trampat om mig. Jag kände mig paff och förråd. Jag kastade mig på cykeln igen och trampade förbi alla turister för allt jag hade. När jag kom fram till köpcentrets cykelparkering så stod Emily och Bea och skrattade så tårarna sprutade. Jag log sarkastiskt mot dem, och gick så långt bort med cykeln så jag kunde.
"Förlåt!" utbrast Bea mellan skrattattackerna. Jag tittade förbannat på hennes svarta hår och sammetsmörka hy. "Det var bara ett skämt." Jag log sarkastiskt igen och gick först in i gallerian med håret åt alla håll. Emily och Bea sprang snabbt ikapp mig.
"Men du skämtade ju med oss där hemma", sa Emily trotsigt. Jag suckade och fnyste och drog iväg. Emily skulle aldrig göra fel. Aldrig. Enligt henne var hon bäst på allt, och hon gjorde aldrig fel. Jag gick först in i butiken. Egentligen var det bara ett skämt från mig först också, men det var ju hon som hade fortsatt, och tagit det så allvarligt att jag blivit arg på henne. Butiken hette något franskt som Audrey försökte lära mig att uttala varje gång, fast jag inte riktigt lyssnade eller brydde mig alls. I butiken fanns det supermånga klänningar som hängde över hela väggarna. Jag var helt paff av hur många det fanns! Jag tog med mig fyra till provrummen och kände Emilys och Beas blickar på mig, och jag hörde deras smygande steg efter mig. Jag gick in till provrummet och sjönk ihop i en hög i ena hörnet av rummet, med huvudet lutandes mot spegeln. Jag lirkade av mig skorna och jeansen för att sätta mig rakt upp i ryggen och dra av toppen. Jag tog först den, korta, tighta, silvriga paljettklänningen och drog den över huvudet. Wow, den var riktigt fin och snygg! Jag älskade hur den satt perfekt emot min kropp! Den kunde jag ha med mina dyra klackskor, som jag fått av mamma och pappa. Trots att jag var ingenting att vara stolt över, som den tjej som aldrig ville jobba hårt och med urusla betyg, så var jag bortskämd iallafall!
Kapitel ett av "Stole My Heart"! Det kom lite fortare än vad vi trodde. Jag trodde först det försvunnit, men nej! Här är det! xx Allie
"Izabel?!" ropade Beatrice högt. Hon och Emily stod vid dörröppningen med händerna trotsigt i sidorna. Deras blickar mot varandra gav mig ett brett flin på läpparna. Jag visste att de nära på hatade mig för att jag var så jobbig mot dem. Jag var alltid jobbig, för jag var en trotsig lillasyster. Det sa till och med mina föräldrar. Jag suckade och lunkade in lite lätt mot min toalett inredd i vitt kakel med gröna mattor och handdukar. Jag drog fram borsten ur lådan som jag kallade "Belles allt-möjligt-låda", som Audrey suckade emot varje gång hon fick se. Hon var närapå perfektionist. Jag tog på mig min munkjacka i mörkblått och tog snabbt lite genomskinligt läppglans på läpparna. Imorgon var min födelsedagsfest! Jag var så himla spänd, gud vad kul det skulle bli. Nu skulle jag, Beatrice och Emily ut och shoppa klänningar på den exklusivaste butiken i Londons varuhus.
"Okej, okej", mumlade jag ganska sent, och märkte att både Bea och Emily hade trippat ner på tå i hallen. Jag gick ut ur rummet och släckte kvickt lampan med ett flin på läpparna, ett flin som Bea och Emily skulle hatat. Jag gick långsamt nerför trappan, bara för att reta mina kompisar.
Jag såg Emilys och Beatrices uppretade miner i hallen, och jag flinade bara ännu större. Mina läppar kröktes i något som liknade en grimas. Jag stirrade ner på mina slitna, blekta jeans, min korta vita topp och den gråa väskan. Jag knöt långsamt på mig klackarna och Emily hängde jackan på min rygg. Jag suckade och hörde dörren smällas igen. Var de så sura på mig? Jag hade ju bara skämtat? Visste inte de det ännu? Jag skämtade och irriterade ju dem hela tiden? Jag suckade och öppnade försiktigt dörren. Jag såg Emily kasta med sitt långa, blonda hår över den ljusa jeansjackan som hängde över den blåblommiga klänningen. Beatrice tittade bakåt mot mig med en mördarblick planterat i ansiktet. Jag flinade med hela ansiktet och gick ut för att låsa med nyckeln i blomkrukan och gå emot cykelstället. Jag drog ur min gröna metalliccykel och gick snabbt bort till Emily och Beatrice med cykeln i händerna. Jag kastade mig iväg på cykeln för att vara först över Londons fullpackade gator. Trots de värmande vårvädret så blinkade lamporna febrilt över oss. Vinden slet tag i mitt hår och blåste det bakåt. Mina ögon tårades och rödkantades, och jag fick svårt att trampa med klackskorna.
Efter ett tag så blev det lite väl kallt med jackan öppen, så jag stannade för att titta bakåt. Emily och Beatrice cyklade långsamt, i vanligt tempo. Jag suckade och andades lättat ut, för att sedan kasta håret bakåt och stänga skinnjackan i svart, som mamma köpt till mig. Innan jag visste ordet av hade Emily och Bea trampat om mig. Jag kände mig paff och förråd. Jag kastade mig på cykeln igen och trampade förbi alla turister för allt jag hade. När jag kom fram till köpcentrets cykelparkering så stod Emily och Bea och skrattade så tårarna sprutade. Jag log sarkastiskt mot dem, och gick så långt bort med cykeln så jag kunde.
"Förlåt!" utbrast Bea mellan skrattattackerna. Jag tittade förbannat på hennes svarta hår och sammetsmörka hy. "Det var bara ett skämt." Jag log sarkastiskt igen och gick först in i gallerian med håret åt alla håll. Emily och Bea sprang snabbt ikapp mig.
"Men du skämtade ju med oss där hemma", sa Emily trotsigt. Jag suckade och fnyste och drog iväg. Emily skulle aldrig göra fel. Aldrig. Enligt henne var hon bäst på allt, och hon gjorde aldrig fel. Jag gick först in i butiken. Egentligen var det bara ett skämt från mig först också, men det var ju hon som hade fortsatt, och tagit det så allvarligt att jag blivit arg på henne. Butiken hette något franskt som Audrey försökte lära mig att uttala varje gång, fast jag inte riktigt lyssnade eller brydde mig alls. I butiken fanns det supermånga klänningar som hängde över hela väggarna. Jag var helt paff av hur många det fanns! Jag tog med mig fyra till provrummen och kände Emilys och Beas blickar på mig, och jag hörde deras smygande steg efter mig. Jag gick in till provrummet och sjönk ihop i en hög i ena hörnet av rummet, med huvudet lutandes mot spegeln. Jag lirkade av mig skorna och jeansen för att sätta mig rakt upp i ryggen och dra av toppen. Jag tog först den, korta, tighta, silvriga paljettklänningen och drog den över huvudet. Wow, den var riktigt fin och snygg! Jag älskade hur den satt perfekt emot min kropp! Den kunde jag ha med mina dyra klackskor, som jag fått av mamma och pappa. Trots att jag var ingenting att vara stolt över, som den tjej som aldrig ville jobba hårt och med urusla betyg, så var jag bortskämd iallafall!
Kapitel ett av "Stole My Heart"! Det kom lite fortare än vad vi trodde. Jag trodde först det försvunnit, men nej! Här är det! xx Allie
Kommentarer
Trackback
