Stole My Heart - Kap 3
Previous:
Väl hemma hos Belle får alla en chock. Hennes syster Audrey som studerar vid Oxford University är där. Vi släpper allt vi har i händerna och springer fram för att krama henne. Direkt börjar det snackas och man kan inte urskilja vad någon säger för att alla pratar i mun på varandra.
"En i taget, snälla!" ropar Audrey.
Izabels perspektiv -
Piiiiiip! Piiiiiiip! Ljöd väckarklockans irriterande ljud på högsta volym i rummet. Varför hade jag inte stängt av den, det var ju påsklov? Jag trevade med vänstra handen efter snooze-knappen men välte ett fullt vattenglas på sängbordet över mig istället. Jag drog efter andan och sprang till mitt egna badrum med dörr på min östra vägg i rummet. Samma vägg som pryddes av de fyra fotograf-bilderna på mig och Audrey, som mamma och pappa tvingat oss att ta. Men de blev ju ganska snygga! Jag stirrade på mitt blöta, klibbiga linne i spegeln utan att göra någonting åt det. Jag valde istället att dra min sidenmorgonrock i japanskt mönster som pappa köpt till mig ifrån Japan. Jag tryckte i fötterna i de vita tofflorna för att gå upp. Jag kunde inte stanna i sängen som var helblöt nu. Nu hade jag iallafall en ursäkt att inte bädda sängen. Perfekt! Tänkte jag ondskefullt.
När jag tassat nerför trappan märkte jag att Audrey satt i sin vita morgonrock ute på altanen och åt frukost med mamma. Det var en konversation jag helst ville slippa, konstaterade jag. Jag smög in i köket för att blanda ett glas O'boy och rosta ett vitt rostbröd och bre med smör.
Audreys perspektiv -
"Men det blir bättre", sa mamma i ett försök till bättre stämning samtidigt som hon tittade ner i koppen med citronté. Jag hade valt min favorit - jordgubbsté, och fullkornsbröd med smör, ost och jordgubbsmarmelad.
"Mamma, ställ bara inte för höga krav på henne. Hon kommer alltid ha dyslexi", sa jag och tittade bakåt för att se att Izabel inte stod där och hörde allt vi pratade om. Jag ville inget hellre än att Izabel skulle sluppit det här. Det har alltid påverkat henne, som om hon levt i förträngning. Men jag hoppades att det skulle bli bättre, att hon skulle förstå vad hon levde i, och kunna acceptera det. Mamma hade också berättat om ett samtal från Izabels mentor i skolan. Hon klarade sig knappt för ett godkänt E. Jag hade bara suckat och sagt att det var upp till henne själv. Om hon inte ville att det skulle bli bättre, så skulle det aldrig bli det. Jag och mamma åt mackorna i tystnad och gick därifrån utan att säga någonting. Jag möttes av en chock av att se Izabel uppe. Hon brukade ju inte vakna förrän tidigast tio, men klockan var åtta som de morgonpigga jag och mamma var.
"Godmorgon", sa jag som att inget hade hänt och drog obekvämt fingrarna genom håret. Hon log och drack upp det sista ur O'boy-koppen. Jag tog sedan koppen ifrån henne och hällde i diskmedel och satte på kranen.
"Har du köpt klänning än då?" frågade jag henne, för att byta hennes tankar mot något roligare, hon fyllde ju faktiskt år imorgon.
"Japp, jag Emily och Beatrice var på den där butiken i gallerian", började hon, men jag märkte att hon inte pratat klart. "Typ Elle's vie", sa hon. Jag suckade och vände mig mot henne.
"Et sa vie!" sa jag. "Det betyder 'hennes liv', typ." Jag skruvade på vattenkranen, när jag märkte att Izabel var lite trött på mig. "Känner du för stranden idag?"
Två timmar senare -
Izabels perspektiv -
Jag valde en ljusblå bikini, och en söt, ljusblå lite blommig klänning och lät håret vara utsläppt. Jag packade ner bikinin, solkrämen, hårsnoddar, en till bikini, en kofta från Ralph Lauren som jag fått av Audrey. Den var alldeles mintgrön, som var min favoritfärg. Jag tryckte ner allt i väskan och gick ner till Audrey i hallen.
Izabel först och Audrey sen.
Hon stod på hallmattan och blickade upp på mig i utsläppt hår, stora, vita solglasögon, mörka jeansshorts och ett svart linne och en knallila strandväska full med solkräm, bikini och annat kul. Hon öppnade dörren och gjorde en gest ut.
"Efter dig", sa hon överdrivet i en skämtsam ton, och gick ut efter att hon skrikit "hejdå" till mamma upp i trappen. Pappa satt antagligen på sitt kontor någonstans i närheten. Vi kände hur den ovanliga hettan i London slog emot våra ansikten. Nästan som en vindpust, fast varm och härlig. Vi gick till stranden och småpratade spänt om festen. Vi hade kommit överens om att göra oss iordning tillsammans imorgon. Audreys ögon glittrade när hon fick se vattnet och stranden. Det var ganska många familjer och söta barn på stranden idag. Fast det var inte jag som tyckte barnen var söta, det var Audrey. Hon älskade barn och bebisar. Vi gick ut och bredde ut våra tjocka handdukar med våra namn på som mamma specialbeställt i julklapp till oss. Hon satte sig på handduken till en början och blickade bara ut mot havet när jag diskret bytte om till den ljusturkosa bikinin och slarvigt fäste upp håret.
Kapitel 3! Finally! Snälla kommentera och sprid bloggen vidare? xx Allie & Ginza
Väl hemma hos Belle får alla en chock. Hennes syster Audrey som studerar vid Oxford University är där. Vi släpper allt vi har i händerna och springer fram för att krama henne. Direkt börjar det snackas och man kan inte urskilja vad någon säger för att alla pratar i mun på varandra.
"En i taget, snälla!" ropar Audrey.
Izabels perspektiv -
Piiiiiip! Piiiiiiip! Ljöd väckarklockans irriterande ljud på högsta volym i rummet. Varför hade jag inte stängt av den, det var ju påsklov? Jag trevade med vänstra handen efter snooze-knappen men välte ett fullt vattenglas på sängbordet över mig istället. Jag drog efter andan och sprang till mitt egna badrum med dörr på min östra vägg i rummet. Samma vägg som pryddes av de fyra fotograf-bilderna på mig och Audrey, som mamma och pappa tvingat oss att ta. Men de blev ju ganska snygga! Jag stirrade på mitt blöta, klibbiga linne i spegeln utan att göra någonting åt det. Jag valde istället att dra min sidenmorgonrock i japanskt mönster som pappa köpt till mig ifrån Japan. Jag tryckte i fötterna i de vita tofflorna för att gå upp. Jag kunde inte stanna i sängen som var helblöt nu. Nu hade jag iallafall en ursäkt att inte bädda sängen. Perfekt! Tänkte jag ondskefullt.
När jag tassat nerför trappan märkte jag att Audrey satt i sin vita morgonrock ute på altanen och åt frukost med mamma. Det var en konversation jag helst ville slippa, konstaterade jag. Jag smög in i köket för att blanda ett glas O'boy och rosta ett vitt rostbröd och bre med smör.
Audreys perspektiv -
"Men det blir bättre", sa mamma i ett försök till bättre stämning samtidigt som hon tittade ner i koppen med citronté. Jag hade valt min favorit - jordgubbsté, och fullkornsbröd med smör, ost och jordgubbsmarmelad.
"Mamma, ställ bara inte för höga krav på henne. Hon kommer alltid ha dyslexi", sa jag och tittade bakåt för att se att Izabel inte stod där och hörde allt vi pratade om. Jag ville inget hellre än att Izabel skulle sluppit det här. Det har alltid påverkat henne, som om hon levt i förträngning. Men jag hoppades att det skulle bli bättre, att hon skulle förstå vad hon levde i, och kunna acceptera det. Mamma hade också berättat om ett samtal från Izabels mentor i skolan. Hon klarade sig knappt för ett godkänt E. Jag hade bara suckat och sagt att det var upp till henne själv. Om hon inte ville att det skulle bli bättre, så skulle det aldrig bli det. Jag och mamma åt mackorna i tystnad och gick därifrån utan att säga någonting. Jag möttes av en chock av att se Izabel uppe. Hon brukade ju inte vakna förrän tidigast tio, men klockan var åtta som de morgonpigga jag och mamma var.
"Godmorgon", sa jag som att inget hade hänt och drog obekvämt fingrarna genom håret. Hon log och drack upp det sista ur O'boy-koppen. Jag tog sedan koppen ifrån henne och hällde i diskmedel och satte på kranen.
"Har du köpt klänning än då?" frågade jag henne, för att byta hennes tankar mot något roligare, hon fyllde ju faktiskt år imorgon.
"Japp, jag Emily och Beatrice var på den där butiken i gallerian", började hon, men jag märkte att hon inte pratat klart. "Typ Elle's vie", sa hon. Jag suckade och vände mig mot henne.
"Et sa vie!" sa jag. "Det betyder 'hennes liv', typ." Jag skruvade på vattenkranen, när jag märkte att Izabel var lite trött på mig. "Känner du för stranden idag?"
Två timmar senare -
Izabels perspektiv -
Jag valde en ljusblå bikini, och en söt, ljusblå lite blommig klänning och lät håret vara utsläppt. Jag packade ner bikinin, solkrämen, hårsnoddar, en till bikini, en kofta från Ralph Lauren som jag fått av Audrey. Den var alldeles mintgrön, som var min favoritfärg. Jag tryckte ner allt i väskan och gick ner till Audrey i hallen.
Izabel först och Audrey sen.
Hon stod på hallmattan och blickade upp på mig i utsläppt hår, stora, vita solglasögon, mörka jeansshorts och ett svart linne och en knallila strandväska full med solkräm, bikini och annat kul. Hon öppnade dörren och gjorde en gest ut.
"Efter dig", sa hon överdrivet i en skämtsam ton, och gick ut efter att hon skrikit "hejdå" till mamma upp i trappen. Pappa satt antagligen på sitt kontor någonstans i närheten. Vi kände hur den ovanliga hettan i London slog emot våra ansikten. Nästan som en vindpust, fast varm och härlig. Vi gick till stranden och småpratade spänt om festen. Vi hade kommit överens om att göra oss iordning tillsammans imorgon. Audreys ögon glittrade när hon fick se vattnet och stranden. Det var ganska många familjer och söta barn på stranden idag. Fast det var inte jag som tyckte barnen var söta, det var Audrey. Hon älskade barn och bebisar. Vi gick ut och bredde ut våra tjocka handdukar med våra namn på som mamma specialbeställt i julklapp till oss. Hon satte sig på handduken till en början och blickade bara ut mot havet när jag diskret bytte om till den ljusturkosa bikinin och slarvigt fäste upp håret.
Kapitel 3! Finally! Snälla kommentera och sprid bloggen vidare? xx Allie & Ginza
Kommentarer
Trackback
