Stole My Heart - Kap 27
Previous -
"Vad bra!" säger hon. "Visst är Daniel en bra kille? Han är faktiskt helt underbar om du frågar mig."
"Någon är visst lite kär." säger jag och får ett lätt slag av Audrey. "Nej, men han verkar bra och så är han jättesnäll. Mycket bättre än James"
Något mörknar i Audreys ögon, men det suddas snabbt bort och Audrey blir sig själv igen.
"Mmm, men det var hemskt att lämna honom. Du skulle bara sett hans blick. Han blev helt förstörd." säger Audreysorgset. "Men han hade lovat att komma till London så snart som möjligt, kanske redan i sommar!"
"Åhh vad roligt. Då får du se till att visa honom den vackra staden! Jag ser att du har på dig ett nytt halsband. Antaratt det är från honom?"
"Bra gissat! Visst är det fint?" frågar hon och jag nickar till svar. Resan hem skulle inte alls bli särskilt jobbig.
Audreys perspektiv -
Efter ungefär åtta timmars flygning är man äntligen hemma. Det känns så skönt att se Heathrow airport och flyga över London igen. När skylten med att man ska ha på sig bältet slocknar, börjar det vanliga prasslet. Alla runtom börjar ställa sig upp och plocka ihop sina grejer. Men jag sitter kvar. Precis som alltid. Typiskt mig att sitta kvar och ta det lungt medan de andra stressar för att komma ut ur planet. Men min taktik är annorlunda. I stället för att stå och knuffas sitter man kvar och väntar tills dörrarna har öppnats och folk har börjat komma ut. Då kan man resa sig, ta sina saker och gå ut.
Men så är det ju alltid min familj som är den andra typen; de vill resa sig och stressa. Och då måste de se till att jag också gör det. Så även om vi sitter i första klassen och det är lite folk måste de alltid göra så. Varför?! Folk börjar ju glo på oss och bli irriterade. Men som tur är så brukar vi inte vara ensamma om det. Även i första klassen gör många som i ekonomi klasserna. Alla vill av planet så fort som möjligt. Men det är inget fel med det.
Så idag blev det samma sak. Precis som vanligt. Hela min familj började tjata på mig att jag ska börja plocka ihop mina saker. Men jag gjorde som vanligt; jag satt kvar och tog det lungt. När vi hade tagit vårt bagage skulle vi ut i ankomsthallen. Men där var det en massa folk. Och inget vanligt heller utan paparazzis. Det fanns massor med paparazzis som tog massor med kort. Jag började titta runt mig efter kändisar eftersom det inte brukar vara någon här förutom när en kändis kommer. Jag försökte höra vad de sa, men det var ganska svårt eftersom alla snackade i mun på varandra. Men när jag hörde fryste jag till.
'Izabel Blue, varför tog du egentligen de där sakerna? Vad de så nödvändiga och du kunde inte köpa dem? Du har ju massa pengar!' sa en av dem.
Vad handlar det här om. Jag vände mig till Bella som stod brevid mig. Visste hon vad allt detta handlade om? Men hon bara stod där med fötterna fastklistrade till marken och strirrade rakt framför sig. Då vände jag mig till mina föräldrar som också bara stod där och gjorde ingenting. Varför gjorde de inget? Inte en enda rörelse!
Jag såg stora planscher där det var en bild på Bella och Zayn kyssas. Hade de verkligen kommit så långt? Frågorna bara snurrade runt i mitt huvud, men jag kunde inte få svaren.
Då kände jag hur starka händer bakifrån puttar mig och min familj åt sidan och bort från blixterna. Folk fortsatte att ropa:
'Vad tycker Zayn om det? Eller vet han inget?'
'Har du verkligen så lite pengar på kortet? Eller har du redan shoppat upp allt?'
Och en massa annat sårande.
När vi har stannat såg jag att det var säkerhetsvakter och poliser som hade räddat oss. När jag kollade på Bella såg jag en mycket ledsen blick och en osäker hållning. Det var ett tecken på att hon skulle falla ihop och tårarna skulle börja spruta när som hellst. Jag släppte mina saker och gick fram till henne för att hålla om. Hon darrade.
"Vi får prata mer om det hemma i lugn och ro. Och då får du se till att berätta allt. In i minsta detalj." sa jag tyst med en lugn röst. Det är hon faktiskt skyldig min och våra föräldrar. Då nickade hon till svar.
Det var ni inte beredda på, huh? Hur tror ni att det kommer att gå nu då?
Jag vet att bilden på paparazzin är lite överdriven, men jag kunde inte hitta en annan för tillfället :P
xx Ginza
Stole My Heart - Kap 26
Previous -
Jag gick direkt till badrummet. just nu behövde jag en lång dusch mer än allt annat.
Tidsinställt kapitel. Men vad tycker ni? Visst blev det långt? :)
F*n. F*n! Varför är det meningen att det som man alltid har försökt dölja ur sitt förflutna måste komma fram. Någonstans på en annan kontinent också. Hur kunde hon veta det? För det första hände det för länge sen och för det andra så var det inte alls många som visste om det.
Jag gick upp ur min säng och såg lappen från Audrey. Inte en chans att jag ringer henne när jag mår såhär: bakfull och deprimerad.
Kvällen innan -
Jag, Daniel och Audrey gick in i en bar som Daniel hade lovat var mycket bra. Det fanns en massa folk som jag, och förmodligen Audrey också, inte kände, inte ett enda ansikte. Lite senare på kvällen hade Audrey och Daniel gått iväg för att ställa sig en bit bort. Plötsligt kommer en tjej fram till mig. Hon var ungefär lika lång som jag, hade brunt lockigt axellångt hår, en enkel svart ganska kort klänning och minimalt smink.
"Jag vet vem du är." säger tjejen till mig.
"Va?" frågar jag förvirrat.
"Spela inte förvånad. Det var du som stal de där kläderna och smyckerna i London" svarar hon. "Jag såg allt vad du och dina kompisar gjorde."
Tankarna började snurra omkring. Minnerna kom tillbaka. Hur kunde hon ha sett det där och komma ihåg? Det var var ju så länge sedan! Vi blev aldrig tagna för snatteriet, men vi trodde inte att någon hade sett oss. Det var ingen i affären, utom ägaren som inte såg oss. Och i affären fanns inte en ända människa.
"Jag stod i provhyttan, och när jag kikade ut såg jag allt. Jag var ensam och ni var många fler så jag gjorde inget. Men jag har bevis som kan ge er en mycket jobbig läxa." fortsatte hon som om hon hade läst mina tankar.
"Varför tror du att det var jag? Jag har faktiskt inte en aning om vad du snackar om och jag vill inte höra mer av det där struntpratet!" sa jag med lite darrande röst.
"Jo det har du. Du vet precis allt om det jag snackar om. Och även om du inte såg mig då så var jag där. Så du kan sluta säga ifrån och bara ge dig." hennes röst var allvarlig och sträng.
Jag visste inte riktigt vad jag gjorde. Kanske var det alcoholen som påverkade, kanske bara en impuls. Men med en snabb rörelse tog jag det som var kvar i mitt glas och hällde över det över tjejen. Sedan sprang jag. Jag sprang fram till Audrey och Daniel för att snabbt säga att jag skulle tillbaka till hotellet omedelbart. Då hör jag tjejen skrika:
"Jag kommer att hitta dig var du än är. Och jag kommer att ge dig och dina kompisar en läxa!"
Jag får två förvirrade blickar av Audrey och Daniel, men jag bryr mig inte om att förklara utan springer ut ur dörrarna på gatan. När jag har kommit en bit stannar jag för att gå till hotellet.
Tillbaka till nutid -
Orden som den där tjejen sa i slutet snurrade runt hela tiden. Menade hon det? Skulle hon berätta för polisen och kommer vi att få sitta i fängelse?
Jag betraktade mig själv i spegeln. Där stod en trött variant av mig i en ljusblå sommarklännig och ett par gladiatorskor på fötterna. Jag hade inget smink över huvud taget och på axlen hängde en flätad strandväska.
Imorgon skulle vi åka hem. Skönt! Innerst inne hopades jag att tjejen inte skulle säga något till någon, men jag visste att den informationen skulle läcka fram. Det var ohejdbart. Jag kollade på mobilen och såg att klockan redan var halv tre. Jag och Zayn hade skrivit till varandra under tiden om hur mycket vi hade saknat varandra och att vi snart skulle ses. Zayn var en så bra kille. Jag förtjänade inte honom. Han var för perfekt för mig. Och han skulle nog inte förlåta mig över det som jag har gjort och för att jag inte berättat för någon.
Nästa dag på flygplanet -
"Så, vad var det den där tjejen menade igår?" frågade Audrey mig.
Det var precis den frågan jag var så rädd för. Vad skulle jag svara lixom? Jag tänker inte berätta sanningen, men ljuga känns inte heller så bra. Ända sedan igår efter att vi hade sätts på stan och jag hade varit med Audrey och Daniel ända till sju på kvällen tills nu har jag varit orolig över att den frågan skulle komma upp. Jag har varit onormalt tyst ända efter den kvällen för att inte påminna henne om det. Men Audrey glömmer aldrig bort sådana saker, hon kan dröja med att fråga, men hon frågar alltid. Det borde jag veta vid det här laget.
"Neh, jag vet inte. Jag vet inte änns vem hon är, så hon kanske bara blandade ihop mig med någon annan." svarade jag.
"Men du såg ju livrädd ut och efter att du hade sprungit iväg försvann den där tjejen och jag har inte sett henne sedan dess."
"Jaha." svarar jag kort. Snälla kan hon bara sluta nu?!
"Såå, vad tyckte du om resan då?" frågar hon med samma glada ton. Det känns som om min syster kan läsa tankar!
"Den har varit helt underbar, och jag har verkligen behövt lite ledighet." svarar jag och pustar ut inom mig.
"Vad bra!" säger hon. "Visst är Daniel en bra kille? Han är faktiskt helt underbar om du frågar mig."
"Någon är visst lite kär." säger jag och får ett lätt slag av Audrey. "Nej, men han verkar bra och så är han jätte snäll. Mycket bättre än James"
Något mörknar i Audreys ögon, men det suddas snabbt bort och Audrey blir sig själv igen.
"Mmm, men det var hemskt att lämna honom. Du skulle bara sett hans blick. Han blev helt förstörd." säger Audrey sorgset. "Men han hade lovat att komma till London så snart som möjligt, kanske redan i sommar!"
"Åhh vad roligt. Då får du se till att visa honom den vackra staden! Jag ser att du har på dig ett nytt halsband. Antar att det är från honom?"
"Bra gissat! Visst är det fint?" frågar hon och jag nickar till svar. Resan hem skulle inte alls bli särskilt jobbig.
Tidsinställt kapitel. Men vad tycker ni? Visst blev det långt? :)
Stole My Heart - Kap 25
Previous:
"Inga men. Från och med nu får du aldrig gå in i min garderob eller ta mina saker utan att fråga. Så nu är det lika bra att du går och tar något av dina egna saker." sa hon och tvingade ut mig. Aja, jag får väl ta någon av mina klänningar.
Audreys perspektiv -
"Bella?" sa jag ljust. Jag stod vid hennes sängkant klockan tolv på dagen. Hon hade faktiskt druckit extremt mycket igår. Det hade inte varit särskilt smart av mig att ta med henne ut. Jag hade hållt mig undan och det hade Daniel också. Bella suckade och vände på sig i sängen. Hon sov fortfarande. Jag suckade och skrev en lapp till henne:
Vad tror ni Izabella menar?? Har det något med Zayn att göra? Kommentera!
"Inga men. Från och med nu får du aldrig gå in i min garderob eller ta mina saker utan att fråga. Så nu är det lika bra att du går och tar något av dina egna saker." sa hon och tvingade ut mig. Aja, jag får väl ta någon av mina klänningar.
När båda var klara så hörde jag at någon ringde på dörren.
"Jag tar det!" skrek Audrey och skyndade till hallen. Värst vad hon var glad!
När jag hörde en killes röst fattade jag. Daniel skulle hänga med ikväll. Hoppas att han vet något bra ställe! Med en sista blick i spegeln gick vi alla tre ut. Alla med lite festligare, lätta kläder och alla med humöret på topp.
Audreys perspektiv -
"Bella?" sa jag ljust. Jag stod vid hennes sängkant klockan tolv på dagen. Hon hade faktiskt druckit extremt mycket igår. Det hade inte varit särskilt smart av mig att ta med henne ut. Jag hade hållt mig undan och det hade Daniel också. Bella suckade och vände på sig i sängen. Hon sov fortfarande. Jag suckade och skrev en lapp till henne:
'Mamma och pappa gick till stranden och jag går en promenad med Daniel. xx Audrey Ps: ring mig när du har vaknat :)'
Sedan tog nycklarna och mobilen och kastade en sista blick i spegeln. Mitt hår var lite lockigt och glansigt, och jag hade jättelite smink, en vit vippig klänning och ett par lavendelfärgade ballerinaskor. Jag gick ut och satte mig i en solsäng och väntade på Daniel som skulle ta med mig ut på lunch. Imorgon skulle vi åka hem. Efter resan som det hänt mest på, den resan som jag var lyckligast över att vi gjort.
Jag kände att någon plötsligt lägger någonting kallt på min hals. Kvickt tittar jag ner och ser två händer med perfekt solbränna lägga ett mycket vackert halsband runt min hals. Då vänder jag mig om och ger Daniel en puss på kinden.
"Du höll ju nästan på att skrämma vettet ur mig!" säger jag. "Men tack, den var jättefin!" jag ler och pekar på halsbandet.
"Vad bra, för jag har länge tänkt på vad jag ska ge dig eftersom du ska resa bort imorgon." säger han och gör en ledsen min.
"Ska vi gå?" frågar jag och gör en gest med handen.
Framme vid en uteservering drar Daniel ut en stol för mig som en riktig gentleman. Det får mig att tänka på James. Han gjorde alltod så för mig. Men sättet han gjorde slut på får mig att skratta. Så barnsligt! Sluta tänka på honom Audrey, du har ju Danilen precis brevid dig.
"Jorden anropar Audrey Blue!" hör jag Daniels röst säga. "Berätta nu vad du har tänkt på"
"Jag kom på att jag inte har ätit frukost vilket jag alltid brukar göra. Så jag är vrålhungrig! Är det något som du rekomenderar?" säger jag.
"Den grekiska salladen är mycket god här och du borde prova deras bärsmoothie. Den är himmelsk!"
"Då tar jag det!" säger jag och efter ett tag kommer servitrisen och vi beställer.
Bellas perspektiv -
F*n. F*n! Varför är det meningen att det som man alltid har försökt dölja ur sitt förflutna måste komma fram. Någonstans på en annan kontinent också. Hur kunde hon veta det? För det första hände det för länge sen och för det andra så var det inte alls många som visste om det.
Jag gick upp ur min säng och såg lappen från Audrey. Inte en chans att jag ringer henne när jag mår såhär: bakfull och deprimerad.
Vad tror ni Izabella menar?? Har det något med Zayn att göra? Kommentera!
Och förlåt för orden om någon är extra känslig eller något.
Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 24
Previous -
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Jag gav henne en stor kram. Där stod vi så en stund; jag med mina händer runt min syster och hon med sitt huvud på min axel. Utan några ord drog jag med henne till toaletten där hon låste in sig i ett bås. Jag hörde hur hon släppte sina grejer på golvet och efter det kom dämpade snyftningar. Plötsligt dras dörren till båset där Audrey var upp och ut kommer Audrey.
"Det är inget att vara ledsen över. Det fanns ju flera tecken på att det skulle ta slut." hör jag Audrey säga.
Jag gick fram till båset där hon hade varit och tog upp sakerna från golvet som hon hade släppt.
"Nee, du har rätt. Och vilken barnunge man måste vara när man gör slut på sms. Sådant gjorde man ju när man var tio." sa jag.
"James är ingen barnunge! Han är faktiskt en riktig gentleman!" svarar Audrey då. Då ger jag henne en blick och hon håller med direkt. Det är barnsligt, omoget och töntigt att göra som James gjorde. En riktig gentleman säger något liknande ”face-to-face”.
Vid det laget hade jag kommit fram med Audreys grejer.
"Tack" sa hon och vände sig mot mig. Då såg jag att hon hade gråtit under den korta stunden då hon varit inne i båset. Hennes ögon var röda och sminket hade runnit lite.
"Fixa dig och ta den tid du behöver. Sedan måste vi gå tillbaka, annars blir våra föräldrar oroliga!" sa jag.
"Vill du gå ut ikväll? Alltså ta en drink någonstans." frågar Audrey mig plötsligt när vi är på väg tillbaka till vårt bord. Jag kunde inte rå för det, men jag blev förvånad. Audrey, min stora syster frågar om jag vill gå ut med henne. Det har hon aldrig gjort förut. Det kanske beror på den där James-grejen.
"Utan föräldrar?" frågar jag misstänksamt.
"Det är klart!" blir svaret.
"Men Audrey, du höll ju på att drunkna här om dagen?!" säger jag,
"Påminn mig inte. Du låter ju nästan som mamma! Så hänger du med eller är du för feg?" säger hon och blinkar till mig.
"Våga bara kalla mig feg! Såklart jag hänger med!"
Senare -
När vi kom hem började vi fixa oss direkt, det var ju trots allt redan ganska sent. Jag kikade snabbt in i Audreys garderob och blev helt häpen. Hon hade ju hela garderoben med sig hit! Det fanns massor med fina klännignar och andra grymma saker. Hur fick hon plats med allt?!
"Vad gör du?" hörde jag Audreys röst bakom mig. Jag vände mig om.
"Kikar lite" svarade jag utan att kolla på henne.
"Jag vet att du brukar 'låna' grejer från mig, tro inte att jag inte märker det. Men saken är den att jag aldrig får dem tillbaka, plus så frågar du mig aldrig. Allt du tar hamnar ju ändå på golvet i ditt rum." sa Audrey med ganska sträng röst.
"Men.."
"Inga men. Från och med nu får du aldrig gå in i min garderob eller ta mina saker utan att fråga. Så nu är det lika bra att du går och tar något av dina egna saker." sa hon och tvingade ut mig. Aja, jag får väl ta någon av mina klänningar.
När båda var klara så hörde jag at någon ringde på dörren.
"Jag tar det!" skrek Audrey och skyndade till hallen. Värst vad hon var glad!
När jag hörde en killes röst fattade jag. Daniel skulle hänga med ikväll. Hoppas att han vet något bra ställe! Med en sista blick i spegeln gick vi alla tre ut. Alla med lite festligare, lätta kläder och alla med humöret på topp.
Kapitel 24! Vi har lite idéer, men ni får mer än gärna kommentera ifall ni vill att något särskilt ska hända! xx Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 23
Previous:
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Bellas perspektiv (En dag senare) -
Morgonen var varm, som alltid på denna perfekta plats. Jag antar att jag var aningen mer rädd nu, att jag var lite mer skeptiskt till vattnet efter Audreys incident, men hon brydde sig knappt. Hon hade aldrig varit rädd för vatten. Det var som om hon var en fisk. Hon levde nästan i vattnet. Hon var en badkruka från början, hon gick oftast inte i, men när hon väl gick i så var det fantastiskt. Hon var nästan som en delfin. Jag tittade mot Audreys enkelsäng i vår fina bungalow. Mamma och pappa sov i varsitt annat rum. Hon var inte där. Såklart, hon var alltid extremt morgonpigg. Strax därefter hörde jag en ljus nynnande röst. Några sekunder senare så valsade hon ut ur badrummet. Hon höll i en glasvas fylld med ljusrosa perfekta rosor. Måste vara köpta. Hon hade håret hängandes rakt, blankt och mörkt nerför axlarna, över en tunn virkad klänning med en vit underklänning under. Hon hade lila ballerinas till.
"Åh, du är vaken!" sa hon lyckligt, och började nynna på en melodi och peta lite på rosorna med ett leende på läpparna.
"Varför håller du en bukett rosor?" Mitt ansiktsuttryck var antagligen väldigt frågande.
"Åh, det var en av dem nedanför min sjukhussäng", började hon. "Jag fick den av Daniel." Hennes röst var nästan lycklig nu.
"Vem är Daniel?" frågade jag bryskt. "Är det pedofil-killen från stranden?" Hennes blick blev plötsligt knivskarp.
"Han är ingen pedofil!" Hon var nära att klippa till mig nu såg jag. Wow, förut var hon ju väldigt anti den här killen, men ... Nu var det tydligen bättre.
"Lyssna, Bella!" befallde hon. "Han skrev ... Hoppas du blir bättre snart xx Din australiensiske räddare."
Jag skakade på huvudet och klev upp ur sängen. Jag skyndade mig in på toaletten och låste om mig direkt. Okej? Hur var det med James? Killen från Oxford som hon var så "galet förälskad" i? Mina tankebanor fortsatte där när jag gick in i duschen, skruvade upp värmen och hällde ut ett halvt paket tvål på armen. I duschen brukade jag oftast lyckas med att inte tänka. När jag gick ur duschen svepte jag in mig i en handduk och borstade igenom mitt torra hår. Jag hade tvättat det igår och kände inte för att göra det igen. Jag borstade tänderna och började sminka mig.
Direkt efter gick jag och tog fram mina ljusgröna jeans, mitt vita linne, bruna mockaväska, solglasögon och högklackade skor. Eftersom mamma och pappa vägrade låta Audrey bada så hade vi bestämt att vi skulle besöka en annan stad vi inte varit i. Sedan skulle vi äta middag på en fin herrgård pappa fått tips om. Jag tog med mobilen som jag glömt att kolla på flera dagar, blängde på Audrey och gick ut ur dörren. Hon följde efter direkt. Vi valde att gå ner till stranden och sätta oss i varsin solstol och prata så länge. Morgonsolen var inte så varm eller skarp, så vi satt utan solskydd i våra kläder på stolarna.
"Det var jätteläskigt", viskade Audrey. Hon tittade ut emot vattnet, ungefär emot den punkt vågen hade svept i henne i. "Jag älskar vatten, speciellt när jag är i. Men det gick bara inte. Vågen sköljde i mig, så jag fick en kallsup av chock direkt, jag fick panik och försökte andas i vattnet, försökte simma upp ... men det gick inte. Jag var fast." Min blick var fäst på henne. Det här hade jag inte hört förut. Hon slutade prata om det, ryckte upp huvudet och spanade på stranden. Troligen efter Daniel.
Audreys perspektiv -
Stranden var nästan öde, förutom några få människor närmst det fasta hotellet. De hade ett par bebisar med sig. Jag spanade runt över stranden och närmre stengången för att kanske få en skymt av Daniel. Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta tänka på honom. Hans leende ... hans ögon ... hans kindben och håret! Håret var alldeles ljusbrunt och lite vågigt, och ögonen var ljusblå. Hyn var inte mörk, men inte ljus heller. Den var inte som min, den var finare. Den hade mycket bra pigment.
"Morgonpigga?" sa en kille bakom oss. Dialekten var australiensisk. Det avgjorde jag direkt. Mitt huvud sökte sig bakåt. Han stod där, lika fin som vanligt i en grå t-shirt och röda badbyxor. Håret var lika fint och leendet med skrattgropar lika charmigt.
"Japp, du också ser jag", svarade jag kvickt. Hans mungipor drogs uppåt.
"Jag hör att du mår bättre." Jag nickade igen och log emot honom.
"Tack för allt", sa jag, reste mig upp samtidigt som Bella och gick förbi honom. När jag gick förbi blinkade jag med vänster öga och kysste hans kind. Jag fortsatte gå bakåt utan att vända mig om, men när vi öppnat dörren och jag skulle gå och stänga såg jag att han stod kvar i precis samma position och höll fingrarna på den punkt jag kysst på kinden. Jag smällde igen dörren och gled ner på fasaden emot golvet.
"Åh, han är så söt!"
Nio timmar senare -
Utanför herrgården vi skulle äta på så fanns det en meny och en pampig grind med matchande staket runt hela. Själva herrgården var fint, vitt byggd och hela huset skrämde mig otroligt mycket för att det var så likt ett amerikanskt. Pappa öppnade grinden och alla vi andra följde efter. Där inne var det fullt med fint folk; mycket rika amerikaner och andra rika västindier. Pappa trampade direkt in i salen där man kunde äta och frågade var vi skulle sitta. Han berättade om bokningen och den söta lokala servitrisen gav oss ett ute på altanen. Efter att vi hade beställt; jag tog en fin köttbit med sallad och potatis, Audrey tog exklusivt gjorda raviolis med ricotta och spenat, mamma tog också kött och likaså pappa, så gick jag och Audrey ner på gräsmattan där man inte såg någon skillnad på norra USA och här. De hade inga palmer som de hade överallt annars och så var det fullt av rosa rosbuskar. De var så fina!
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Förlåt för den dåliga uppdateringen :( Men jag (Allie) har varit på mitt lantställe och har inte haft tillgång till internet just denna gång tyvärr :( Ginza vet jag inte vad som har hänt med henne ... Well, well, kapitel tjugotre is here :) Vad tyckte ni? xx Allie & Ginza
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Bellas perspektiv (En dag senare) -
Morgonen var varm, som alltid på denna perfekta plats. Jag antar att jag var aningen mer rädd nu, att jag var lite mer skeptiskt till vattnet efter Audreys incident, men hon brydde sig knappt. Hon hade aldrig varit rädd för vatten. Det var som om hon var en fisk. Hon levde nästan i vattnet. Hon var en badkruka från början, hon gick oftast inte i, men när hon väl gick i så var det fantastiskt. Hon var nästan som en delfin. Jag tittade mot Audreys enkelsäng i vår fina bungalow. Mamma och pappa sov i varsitt annat rum. Hon var inte där. Såklart, hon var alltid extremt morgonpigg. Strax därefter hörde jag en ljus nynnande röst. Några sekunder senare så valsade hon ut ur badrummet. Hon höll i en glasvas fylld med ljusrosa perfekta rosor. Måste vara köpta. Hon hade håret hängandes rakt, blankt och mörkt nerför axlarna, över en tunn virkad klänning med en vit underklänning under. Hon hade lila ballerinas till.
"Åh, du är vaken!" sa hon lyckligt, och började nynna på en melodi och peta lite på rosorna med ett leende på läpparna.
"Varför håller du en bukett rosor?" Mitt ansiktsuttryck var antagligen väldigt frågande.
"Åh, det var en av dem nedanför min sjukhussäng", började hon. "Jag fick den av Daniel." Hennes röst var nästan lycklig nu.
"Vem är Daniel?" frågade jag bryskt. "Är det pedofil-killen från stranden?" Hennes blick blev plötsligt knivskarp.
"Han är ingen pedofil!" Hon var nära att klippa till mig nu såg jag. Wow, förut var hon ju väldigt anti den här killen, men ... Nu var det tydligen bättre.
"Lyssna, Bella!" befallde hon. "Han skrev ... Hoppas du blir bättre snart xx Din australiensiske räddare."
Jag skakade på huvudet och klev upp ur sängen. Jag skyndade mig in på toaletten och låste om mig direkt. Okej? Hur var det med James? Killen från Oxford som hon var så "galet förälskad" i? Mina tankebanor fortsatte där när jag gick in i duschen, skruvade upp värmen och hällde ut ett halvt paket tvål på armen. I duschen brukade jag oftast lyckas med att inte tänka. När jag gick ur duschen svepte jag in mig i en handduk och borstade igenom mitt torra hår. Jag hade tvättat det igår och kände inte för att göra det igen. Jag borstade tänderna och började sminka mig.
Direkt efter gick jag och tog fram mina ljusgröna jeans, mitt vita linne, bruna mockaväska, solglasögon och högklackade skor. Eftersom mamma och pappa vägrade låta Audrey bada så hade vi bestämt att vi skulle besöka en annan stad vi inte varit i. Sedan skulle vi äta middag på en fin herrgård pappa fått tips om. Jag tog med mobilen som jag glömt att kolla på flera dagar, blängde på Audrey och gick ut ur dörren. Hon följde efter direkt. Vi valde att gå ner till stranden och sätta oss i varsin solstol och prata så länge. Morgonsolen var inte så varm eller skarp, så vi satt utan solskydd i våra kläder på stolarna.
"Det var jätteläskigt", viskade Audrey. Hon tittade ut emot vattnet, ungefär emot den punkt vågen hade svept i henne i. "Jag älskar vatten, speciellt när jag är i. Men det gick bara inte. Vågen sköljde i mig, så jag fick en kallsup av chock direkt, jag fick panik och försökte andas i vattnet, försökte simma upp ... men det gick inte. Jag var fast." Min blick var fäst på henne. Det här hade jag inte hört förut. Hon slutade prata om det, ryckte upp huvudet och spanade på stranden. Troligen efter Daniel.
Audreys perspektiv -
Stranden var nästan öde, förutom några få människor närmst det fasta hotellet. De hade ett par bebisar med sig. Jag spanade runt över stranden och närmre stengången för att kanske få en skymt av Daniel. Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta tänka på honom. Hans leende ... hans ögon ... hans kindben och håret! Håret var alldeles ljusbrunt och lite vågigt, och ögonen var ljusblå. Hyn var inte mörk, men inte ljus heller. Den var inte som min, den var finare. Den hade mycket bra pigment.
"Morgonpigga?" sa en kille bakom oss. Dialekten var australiensisk. Det avgjorde jag direkt. Mitt huvud sökte sig bakåt. Han stod där, lika fin som vanligt i en grå t-shirt och röda badbyxor. Håret var lika fint och leendet med skrattgropar lika charmigt.
"Japp, du också ser jag", svarade jag kvickt. Hans mungipor drogs uppåt.
"Jag hör att du mår bättre." Jag nickade igen och log emot honom.
"Tack för allt", sa jag, reste mig upp samtidigt som Bella och gick förbi honom. När jag gick förbi blinkade jag med vänster öga och kysste hans kind. Jag fortsatte gå bakåt utan att vända mig om, men när vi öppnat dörren och jag skulle gå och stänga såg jag att han stod kvar i precis samma position och höll fingrarna på den punkt jag kysst på kinden. Jag smällde igen dörren och gled ner på fasaden emot golvet.
"Åh, han är så söt!"
Nio timmar senare -
Utanför herrgården vi skulle äta på så fanns det en meny och en pampig grind med matchande staket runt hela. Själva herrgården var fint, vitt byggd och hela huset skrämde mig otroligt mycket för att det var så likt ett amerikanskt. Pappa öppnade grinden och alla vi andra följde efter. Där inne var det fullt med fint folk; mycket rika amerikaner och andra rika västindier. Pappa trampade direkt in i salen där man kunde äta och frågade var vi skulle sitta. Han berättade om bokningen och den söta lokala servitrisen gav oss ett ute på altanen. Efter att vi hade beställt; jag tog en fin köttbit med sallad och potatis, Audrey tog exklusivt gjorda raviolis med ricotta och spenat, mamma tog också kött och likaså pappa, så gick jag och Audrey ner på gräsmattan där man inte såg någon skillnad på norra USA och här. De hade inga palmer som de hade överallt annars och så var det fullt av rosa rosbuskar. De var så fina!
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Förlåt för den dåliga uppdateringen :( Men jag (Allie) har varit på mitt lantställe och har inte haft tillgång till internet just denna gång tyvärr :( Ginza vet jag inte vad som har hänt med henne ... Well, well, kapitel tjugotre is here :) Vad tyckte ni? xx Allie & Ginza
Stole My Heart - Kap 22
Previous:
Bild ett: Daniels bukett. Bild två: Sjukhuset.
Bellas perspektiv -
Sjukhusmiljön i sig är sorlig. För vissa är det en plats där det sker under, men för andra är det en sorgeplats. Jag tror aldrig att jag kommer lära mig att tycka om sjukhus, för man finns bara i dessa kliniskt vita gångar när något har hänt. Kanske en själv, eller någon annan man älskar. Jag satt i en obekväm stol med ryggen emot några spiraler som skar in i ryggraden och brosken. Jag satt forfarande i bikinin, fast med en tjock munkjacka och mina shorts över. De hade inga problem med luftkonditioneringen. Håren reste sig på benen och mina armar blev fulla av små knottrar.
"Mr, mrs och miss Blue?" sa en sjuksköterska med rufsigt svart hår, kort kropp och vita kläder till oss. Vi alla nickade sorgset. Ingen av oss hade vågat yttra ett ord under de två timmarna vi suttit här. "Det är ingen fara med miss Blue, hon behöver bara lite vila." Åh, herregud vilken lättnad. Vi såg på varandra och andades ut med ett varsitt leende på läpparna.
"Tack, gode gud", sa mamma tacksamt emot oss. För en gångs skull såg hon härjad ut. Hon var ofta jätteelegant med fina kläder och snyggt hår, men nu var hon panikslagen med rufsigt hår.
"Det enda kravet är att en person går in i taget." Hennes leende var nog inövat. Hon kan inte stå och le så mekaniskt av sitt hjärta hela tiden. Hon har nog lärt sig att hon behöver stå så.
"Mamma, du börjar", sa jag. Jag ville vara sist, så jag inte hade någon press på att avsluta vårt samtal. Jag satt tyst, stilla och lugnt tills mamma lyckligt öppnade dörren.
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Kapitel 22! xx Allie och Ginza
"Hon lever!" skriker jag och springer fram trots allt.
Killen kollar upp och ser helt utmattad ut.
"Ring efter en ambulans." säger han. "Hon måste till sjukhuset"
Efter det går allting väldigt fort. Ambulansen kommer och de för Audrey, mig och livvakten till sjukhuset. När bilen kom sa jag till livvakten at han inte behövde följa med, men han insisterade. Inne i sjukhuset möter jag mina föräldrar. Det är då jag märker att jag bara har en bikini på mig.
Bild ett: Daniels bukett. Bild två: Sjukhuset.
Bellas perspektiv -
Sjukhusmiljön i sig är sorlig. För vissa är det en plats där det sker under, men för andra är det en sorgeplats. Jag tror aldrig att jag kommer lära mig att tycka om sjukhus, för man finns bara i dessa kliniskt vita gångar när något har hänt. Kanske en själv, eller någon annan man älskar. Jag satt i en obekväm stol med ryggen emot några spiraler som skar in i ryggraden och brosken. Jag satt forfarande i bikinin, fast med en tjock munkjacka och mina shorts över. De hade inga problem med luftkonditioneringen. Håren reste sig på benen och mina armar blev fulla av små knottrar.
"Mr, mrs och miss Blue?" sa en sjuksköterska med rufsigt svart hår, kort kropp och vita kläder till oss. Vi alla nickade sorgset. Ingen av oss hade vågat yttra ett ord under de två timmarna vi suttit här. "Det är ingen fara med miss Blue, hon behöver bara lite vila." Åh, herregud vilken lättnad. Vi såg på varandra och andades ut med ett varsitt leende på läpparna.
"Tack, gode gud", sa mamma tacksamt emot oss. För en gångs skull såg hon härjad ut. Hon var ofta jätteelegant med fina kläder och snyggt hår, men nu var hon panikslagen med rufsigt hår.
"Det enda kravet är att en person går in i taget." Hennes leende var nog inövat. Hon kan inte stå och le så mekaniskt av sitt hjärta hela tiden. Hon har nog lärt sig att hon behöver stå så.
"Mamma, du börjar", sa jag. Jag ville vara sist, så jag inte hade någon press på att avsluta vårt samtal. Jag satt tyst, stilla och lugnt tills mamma lyckligt öppnade dörren.
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Kapitel 22! xx Allie och Ginza
Stole My Heart - Kap 21
Previous -
När han stod bara några meter från oss såg jag att han hade ögonen fästa vid Audrey. Puh, vill inte att Zayn ska tro något dåligt om mig. Jag vill absolut inte vara otrogen eller ha någon annan kille i svansen på mig när mitt hjärta tillhörde Zayn. Killen gav mig en snabb blick, men vände sig mot Audrey på direkten. Det var självklart att han var fäst vid Audrey, han släppte inte äns henne med blicken! Men man vet ju inte vad Audrey tycker om snygga killar med six-pack som går runt på stranden och kommer fram till tjejer. Han kan ju göra så här med vem som hellst.
Bild ett: Audreys strandoutfit. Bild två: Bella i vattnet.
Bellas perspektiv -
"Hur kunde du bara sticka?" väste Audrey irriterat, lite skämtsamt. Jag såg hur hon tittade upp emot stranden där vi hade våra väskor och våra kläder vi hade haft dit.
"Jag trodde du ville ha lite egentid med Mr Hotstuff", sa jag flirtigt. Hon suckade och slog till mig ganska löst på armen. Hon blev ganska sur och gick längre ut i vattnet, ända tills hon hade vattnet vid halsen.
"Kom hit!" ropade hon, lite gladare den här gången. Jag började gå ut i vattnet när en ganska stor våg kom och sköljde över Audrey. Mitt hjärta bankade hårt och fort när blicken var fäst på pricken hon försvunnit från. Vågen närmade sig mig, men blev bara mindre och mindre, den nådde mig upp till magen när den kom till jag stod. Vattnet var helt blankt där hon försvunnit, jag kunde inte se henne någonstans.
"Audrey?!" började jag ropa. "AUDREY!?" Badvaktskillen hörde att jag skrek på henne. Han kom springandes ut i vattnet och tvärstannade vid mig.
"Vad har hänt?" Hans blick var galen, och hans röst var ganska desperat. Han kanske skulle få sparken om han inte fixade detta.
"Audrey, min syster", började jag och tårarna började rinna nerför kinderna. "Hon försvann där borta, av den där vågen! Hon kommer inte upp igen!" Han lyssnade spänt på varenda ord jag sade och satte fart ut emot vattnet och dök ner när jag var klar. Tankarna vandrade runt i huvudet när jag väntade på något tecken på liv från badvaktskillen eller Audrey. Det var mitt fel. Hade jag inte gjort henne sur hade hon inte gått ut så långt. Om jag inte föreslagit att vi skulle bada så hade hon inte ens satt sin fot i vattnet, hon var en badkruka! Jag började springa uppåt, emot stranden så jag skulle ha större, mer vidgat synfält. Inte heller då fick jag syn på någon av dem.
Plötsligt bröts vattenytan och badvaktskillen kommer upp igen. Jag ser hur hans blick söker efter mig och jag vänder mig emot honom.
"Hon är precis här, jag hämtar henne!" Jag pustade ut, och mitt hjärta slog lugnare så fort jag hörde detta. Jag gick längre upp emot handdukarna, jag vet inte varför. Jag kanske bara var ... rädd? Varför? Badvaktskillen hade ju hittat henne. Då insåg jag att jag var rädd för att hon skulle skadat sig. Då bröts vattenytan ännu en gång och badvaktskillen dök upp med henne i armarna. Hennes hår var dyblött och hängde neråt precis som hennes nacke och huvud. Hon såg helt livlös ut med armarna hängandes längs med håret. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Det var mitt fel. Alltihop. Att Audrey fick hänga där, helt livlös, i aramrna på en badlivvakt.
Kapitel 21 av Stole My Heart !!!
När jag och Audrey kom fram till stranden såg vi att det fanns en klippig del och en sand del. Vi valde att prova den klippiga delen av stranden först. Det var skönt att klipporna var varma. Jag satte mig ner på handduken och drog av mig shortsen. Längre fram vid vattnet såg jag en snygg kille som stod och stirrade på mig. Jag blev lite rädd när han började gå fram till oss och jag gav Audrey en obehaglig blick.
När han stod bara några meter från oss såg jag att han hade ögonen fästa vid Audrey. Puh, vill inte att Zayn ska tro något dåligt om mig. Jag vill absolut inte vara otrogen eller ha någon annan kille i svansen på mig när mitt hjärta tillhörde Zayn. Killen gav mig en snabb blick, men vände sig mot Audrey på direkten. Det var självklart att han var fäst vid Audrey, han släppte inte äns henne med blicken! Men man vet ju inte vad Audrey tycker om snygga killar med six-pack som går runt på stranden och kommer fram till tjejer. Han kan ju göra så här med vem som hellst.
"Jag ska gå och bada nu. Är så himla varm!" sa jag och tog av mig den vita topen. Sedan gick jag ner till vattnet lika bra att lämna dem ensamma. Men jag tänker ändå ha en blick på dem, killen kan ju alltid vara en pedofil!
Audreys perspektiv -
Varför gjorde Izabel så här, lämnar mig med någon kille för att gå och bada? Jag vill inte vara kvar här med honom. Jag tänkte precis ropa efter Bella, men killen började prata.
"Hej, jag är Daniel" sa han med en rolig accent.
"Hej" svarade jag.
"Bor du i hotellet där borta?" frågade han och pekade på vårt hotell.
"Och du ska veta det för att?" frågade jag tillbaka.
"Bara undrade." svarade han och log. Konstigt nog blev han inte ens påverkad av mitt dryga 'svar'. "Jag jobbar som livvakt här och går runt och kollar så att alla mår bra."
"Jag tror faktiskt inte att vi behöver någon hjälp, tack. Det ser inte ut så heller antar jag"
"Nej, nej. Har bara inte sett er här förut så tänkte fråga vilka ni var."
"Ja, men då har du också gjort det. Gör du så med alla nya personer som åker hit på en vecka för att få veta vilka de är? Då måste du veta många här." Jag tittade efter Bella och såg att hon kollade åt vårt håll. Bra, så hon vet vad som händer.
"Nope. Men det är svårt att motstå det när två så vackra unga kvinnor går förbi"
Jag skrattade till svar. Killen var rolig och snygg, men jag kan inte riktigt lita på honom. Plus så har jag min pojkvän där hemma i Oxford, fast vi har börjat glida isär på senaste tiden... Jag såg att Bella dök ner under vattnet och kom upp en stund efter. Syrran var ju bra på att hålla andan!
"Så vill du ta en promenad på stranden eller något?" det var Daniel igen.
"Tyvärr, brukar inte göra det med så här efterhängsna livvakter, inte för att det händer ofta." svarade jag med ett flin. "Sen så ska jag kolla efter min syster så att det inte händer något med henne"
Daniel fick något ledset i blicken och jag tillade: "Men tack ändå"
"Så ni är systrar?" sa Daniel efter att ha tittat på Bella ett tag. "Jag tyckte väl att det fanns en likhet mellan er"
Jag tittadede upp på honom.
"Jag måste gå vidare nu. Men vad är det du heter?" det var något i hans röst och blick som vände någonting om i min hjärna.
"Audrey heter jag" sa jag och vi sa 'hej då' och sen gick han.
Jag såg Bella vinka mig till henne så jag tog av mig mina kläder och under hade jag en vit bikini. Sedan gick jag ner till vattnet. När jag kommit ner till vattenbrynet så tittade jag upp emot Daniel igen. Han stod och tittade på oss. Jag gav honom ett stort leende, kanske för att kompensera för min bitchiga attityd. Jag gick ner till Bella som hade vatten till låren, och försökte sig på att doppa magen.
Bild ett: Audreys strandoutfit. Bild två: Bella i vattnet.
Bellas perspektiv -
"Hur kunde du bara sticka?" väste Audrey irriterat, lite skämtsamt. Jag såg hur hon tittade upp emot stranden där vi hade våra väskor och våra kläder vi hade haft dit.
"Jag trodde du ville ha lite egentid med Mr Hotstuff", sa jag flirtigt. Hon suckade och slog till mig ganska löst på armen. Hon blev ganska sur och gick längre ut i vattnet, ända tills hon hade vattnet vid halsen.
"Kom hit!" ropade hon, lite gladare den här gången. Jag började gå ut i vattnet när en ganska stor våg kom och sköljde över Audrey. Mitt hjärta bankade hårt och fort när blicken var fäst på pricken hon försvunnit från. Vågen närmade sig mig, men blev bara mindre och mindre, den nådde mig upp till magen när den kom till jag stod. Vattnet var helt blankt där hon försvunnit, jag kunde inte se henne någonstans.
"Audrey?!" började jag ropa. "AUDREY!?" Badvaktskillen hörde att jag skrek på henne. Han kom springandes ut i vattnet och tvärstannade vid mig.
"Vad har hänt?" Hans blick var galen, och hans röst var ganska desperat. Han kanske skulle få sparken om han inte fixade detta.
"Audrey, min syster", började jag och tårarna började rinna nerför kinderna. "Hon försvann där borta, av den där vågen! Hon kommer inte upp igen!" Han lyssnade spänt på varenda ord jag sade och satte fart ut emot vattnet och dök ner när jag var klar. Tankarna vandrade runt i huvudet när jag väntade på något tecken på liv från badvaktskillen eller Audrey. Det var mitt fel. Hade jag inte gjort henne sur hade hon inte gått ut så långt. Om jag inte föreslagit att vi skulle bada så hade hon inte ens satt sin fot i vattnet, hon var en badkruka! Jag började springa uppåt, emot stranden så jag skulle ha större, mer vidgat synfält. Inte heller då fick jag syn på någon av dem.
Plötsligt bröts vattenytan och badvaktskillen kommer upp igen. Jag ser hur hans blick söker efter mig och jag vänder mig emot honom.
"Hon är precis här, jag hämtar henne!" Jag pustade ut, och mitt hjärta slog lugnare så fort jag hörde detta. Jag gick längre upp emot handdukarna, jag vet inte varför. Jag kanske bara var ... rädd? Varför? Badvaktskillen hade ju hittat henne. Då insåg jag att jag var rädd för att hon skulle skadat sig. Då bröts vattenytan ännu en gång och badvaktskillen dök upp med henne i armarna. Hennes hår var dyblött och hängde neråt precis som hennes nacke och huvud. Hon såg helt livlös ut med armarna hängandes längs med håret. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Det var mitt fel. Alltihop. Att Audrey fick hänga där, helt livlös, i aramrna på en badlivvakt.
Han la ner henne på sanden och skakade om henne. Jag vågade inte änns komma närmare, utan föll ihop där på pricken. Han böjde sig över Audrey och började med hjärt och lungräddning. Tretti tryck mot bröstkorgen och sedan munmotmun-metoden. Jag kollar ner på mina händer. De skakar, hela jag skakar. Det var ju ganska kallt ute nu. Solen var påväg ner och natten kom fort. Plöstligt hör jag någon hosta. Jag kollar upp och ser Audrey hosta upp vatten. Hon lever!
"Hon lever!" skriker jag och springer fram trots allt.
Killen kollar upp och ser helt utmattad ut.
"Ring efter en ambulans." säger han. "Hon måste till sjukhuset"
Efter det går allting väldigt fort. Ambulansen kommer och de för Audrey, mig och livvakten till sjukhuset. När bilen kom sa jag till livvakten at han inte behövde följa med, men han insisterade. Inne i sjukhuset möter jag mina föräldrar. Det är då jag märker att jag bara har en bikini på mig.
Kapitel 21 av Stole My Heart !!!
Stole My Heart - Kap 20
Previous:
Han tog familjens bagage och ledde oss till vår bungalow. När jag gick in i den märkte jag att det var mycket fint där. Det fanns två ganska stora sovrum med tillhörande badrum och ett enormt sovrum med tillhörande badrum. Utanför fanns en pool och det var solnedgång. Hela stället var förmodligen nytt och jag började gilla det mer och mer.
Jag fick lust att kolla på solnedgången från stranden. Den var drygt 100 meter bort och jag sprang dit fullt påklädd. När jag hade suttit där ett tag kände jag hur mobilen vibbrerade i min ficka. Det var ett sms.
Bild ett: Bella testar en klänning. Bild två: Bella tänker i solnedgången.
Jag tog upp mobilen från fickan och tittade på skärmen för att sedan klicka upp sms:et. Det var från Zayn och löd så här:
Jag vaknade nästa dag och kom på att vi skulle åka in till stan idag för att shoppa och titta runt. Jag åt frukost och drog snabbt på mig kläder från den ouppackade resväskan. Sedan gick jag ut och satte mig i en solstol. Efter ett tag kom familjen ut och vi åkte iväg.
Vad tror ni händer? Kommer Bella göra något som hon kommer att ångra?
Han tog familjens bagage och ledde oss till vår bungalow. När jag gick in i den märkte jag att det var mycket fint där. Det fanns två ganska stora sovrum med tillhörande badrum och ett enormt sovrum med tillhörande badrum. Utanför fanns en pool och det var solnedgång. Hela stället var förmodligen nytt och jag började gilla det mer och mer.
Jag fick lust att kolla på solnedgången från stranden. Den var drygt 100 meter bort och jag sprang dit fullt påklädd. När jag hade suttit där ett tag kände jag hur mobilen vibbrerade i min ficka. Det var ett sms.
Bild ett: Bella testar en klänning. Bild två: Bella tänker i solnedgången.
Jag tog upp mobilen från fickan och tittade på skärmen för att sedan klicka upp sms:et. Det var från Zayn och löd så här:
Hej Bella, jag hoppas att du får det jätte bra i Västindien och att du njuter av varendaste dag. Men jag vill också säga att jag kommer att sakna dig sjukt mycket, vilket jag ändå gör redan nu! Jag tänker på dig hela tiden, och när du inte är där så längtar jag efter dig till och med när du går på toa xD I love you sooo much!!! <3 xx Zayn
Jag dog. Ingen har någonsin skrivit något så här gulligt i hela mitt liv. Och skrev Zayn nyss att han älskade mig?! Herregud! Jag reste mig upp och skuttade ner till havet. Vattnet var ljummet, skönt. Imorgon tänker jag bada, hoppas att Audrey också hänger med. Jag läste igenom sms:et en gång till och tryckte upp ett nytt meddelande.
Aw, du är såå gullig! Vi har kommit fram och det är verkligen jätte fint här! Hoppas att du vore här, saknar dig sååå himla mycket! Love you too xx Bella
Sedan var sms:et iväg till Zayn. Tänk att jag är ihop med Zayn Malik nu?! Det känns som en dröm som aldrig någonsin skulle kunna upfyllas, men nu händer det mig. Jag blev tvungen att nypa mig själv i armen. Jag var vaken och världens bästa pojkvän har nyss skrivit till mig att han älskar mig!
Jag vaknade nästa dag och kom på att vi skulle åka in till stan idag för att shoppa och titta runt. Jag åt frukost och drog snabbt på mig kläder från den ouppackade resväskan. Sedan gick jag ut och satte mig i en solstol. Efter ett tag kom familjen ut och vi åkte iväg.
Staden vi bestämde oss för att åka in till andra dagen var hur fin och söt som helst. Den var perfekt, ganska lik en pytteliten stad i Italien som mamma och pappa tagit mig och Audrey till när vi var fjorton och tolv. Gud vad fin staden var. Vi såg små cafén med cheesecakes och chokladmuffins i skyltfönstren. Vi beställde varsin dricka, jag tog cola, Audrey tog en latte och mamma och pappa tog varsin cappucino. Det fanns också små ursöta brudbutiker, små juvelerare, billiga klädbutiker, finare, dyrare klädbutiker, skoaffärer och smyckesaffärer. Mamma och pappa fick syn på en söt liten butik med små inredningsdetaljer som de bestämde sig för att kika in på.
"Audrey?" gnällde jag när hon gjorde en ansats att följa efter. "Snälla, kan vi gå in där?" Jag pekade på en söt, exklusiv butik med bara fina, välsydda kläder. Jag slog vad om att Audrey skulle köpa allt där inne.
"Okej", suckade hon och tittade emot mamma och pappa. De nickade uppmuntrande. Jag betraktade mammas ljusa hår i en perfekt hästsvans, hennes dyra, svarta skinnväska, vita blus och ljusa jeans. Hon var faktiskt ung för att vara mamma till en tjugoettåring. Hon var bara trettionio. Mamma tog upp digitalkameran och knäppte några bilder på den utsökta staden och de små färgade människorna med vackert, blankt, svart hår. Vi smög in i den fint inredda butiken med ljusrosa, vitt och svart som tema. Det fanns en stor, ljusrosa puff i sammet i mitten som såg sjukt inbjudande ut, men jag motstod frestelsen och letade runt bland deras plagg.
"Behöver ni hjälp?" sa en bitchig röst bakom oss. Audrey vände sig om i blixtfart och såg en tjej som omöjligt kunde vara en tjej härifrån. Hon var ungefär tjugo, långt, ljusblont hår, grådaskiga ögon, små läppar, tänder som lappade över varandra och smaskandes på ett tuggummi.
"Nej tack", svarade Audrey kyligt. Hon höll upp en flickig, vit klänning med stark, tight korsettdel på överkroppen med en liten vippig kjol där nere, emot mig. Tyget var lite spetsliknande. "Iz?" Jag vände mitt ansikte emot hennes. Hon höll klänningen emot mig. "Snälla? Den skulle vara så söt på dig!" Jag suckade och lade klänningen på armen precis över den slappa, svarta, tunna skjortan med gulddetaljer. Audrey hade redan lagt ett par "skinny" vita jeans, en lila rak blus med små påsydda mönster som liknade rosor i lila, en vit söt Chanel-inspirerad jacka, en vanlig vit blus och ett par ljusa jeans på armen. Audrey tog snabbt tag i ett par skor och en klänning innan vi stack in till provhytten för att testa kläderna. Jag var först, enligt henne. Jag började med ett par jeans och skjortan. I spegeln såg jag aningen tjockare ut än jag brukar. Hm?
"Vad tycker du", frågade jag henne skeptiskt och drog bort draperiet. Hon gav mig först en gillande blick, och sen en skeptisk.
"Jag tycker tröjan var fin, men jeansen var inte din modell." Hon hade satt fingret på det. Hon hade såklart rätt, precis som hon hade i allt annat också. "Testa klänningen nu!" Jag suckade, himlade med ögonen och drog för provhyttens sidendraperi. Där inne var det speglar på alla väggar, vilket gjorde att jag såg mig själv i nya vinklar. Min näsa såg mycket krokigare ut här inne. Suck! Jag lät klänningens mjuka, tunna, fladdrande tyg glida över kroppen och satte den till rätta, drog upp blixtlåset under armhålan och gled i de höga mockaklackarna i hallonrosa. Shit. Audrey skulle tvinga mig att köpa detta, helt säkert.
"Audrey?" gnällde jag när hon gjorde en ansats att följa efter. "Snälla, kan vi gå in där?" Jag pekade på en söt, exklusiv butik med bara fina, välsydda kläder. Jag slog vad om att Audrey skulle köpa allt där inne.
"Okej", suckade hon och tittade emot mamma och pappa. De nickade uppmuntrande. Jag betraktade mammas ljusa hår i en perfekt hästsvans, hennes dyra, svarta skinnväska, vita blus och ljusa jeans. Hon var faktiskt ung för att vara mamma till en tjugoettåring. Hon var bara trettionio. Mamma tog upp digitalkameran och knäppte några bilder på den utsökta staden och de små färgade människorna med vackert, blankt, svart hår. Vi smög in i den fint inredda butiken med ljusrosa, vitt och svart som tema. Det fanns en stor, ljusrosa puff i sammet i mitten som såg sjukt inbjudande ut, men jag motstod frestelsen och letade runt bland deras plagg.
"Behöver ni hjälp?" sa en bitchig röst bakom oss. Audrey vände sig om i blixtfart och såg en tjej som omöjligt kunde vara en tjej härifrån. Hon var ungefär tjugo, långt, ljusblont hår, grådaskiga ögon, små läppar, tänder som lappade över varandra och smaskandes på ett tuggummi.
"Nej tack", svarade Audrey kyligt. Hon höll upp en flickig, vit klänning med stark, tight korsettdel på överkroppen med en liten vippig kjol där nere, emot mig. Tyget var lite spetsliknande. "Iz?" Jag vände mitt ansikte emot hennes. Hon höll klänningen emot mig. "Snälla? Den skulle vara så söt på dig!" Jag suckade och lade klänningen på armen precis över den slappa, svarta, tunna skjortan med gulddetaljer. Audrey hade redan lagt ett par "skinny" vita jeans, en lila rak blus med små påsydda mönster som liknade rosor i lila, en vit söt Chanel-inspirerad jacka, en vanlig vit blus och ett par ljusa jeans på armen. Audrey tog snabbt tag i ett par skor och en klänning innan vi stack in till provhytten för att testa kläderna. Jag var först, enligt henne. Jag började med ett par jeans och skjortan. I spegeln såg jag aningen tjockare ut än jag brukar. Hm?
"Vad tycker du", frågade jag henne skeptiskt och drog bort draperiet. Hon gav mig först en gillande blick, och sen en skeptisk.
"Jag tycker tröjan var fin, men jeansen var inte din modell." Hon hade satt fingret på det. Hon hade såklart rätt, precis som hon hade i allt annat också. "Testa klänningen nu!" Jag suckade, himlade med ögonen och drog för provhyttens sidendraperi. Där inne var det speglar på alla väggar, vilket gjorde att jag såg mig själv i nya vinklar. Min näsa såg mycket krokigare ut här inne. Suck! Jag lät klänningens mjuka, tunna, fladdrande tyg glida över kroppen och satte den till rätta, drog upp blixtlåset under armhålan och gled i de höga mockaklackarna i hallonrosa. Shit. Audrey skulle tvinga mig att köpa detta, helt säkert.
När vi var tillbaka i hotellet hade alla minst ett par kassar med sig. Jag hade dock flest. Då jag gick ut från provrummet tvingade Audrey mig att köpa klännignen omedelbart, obvious. Så jag gjorde det. Sen så köpte jag lite andra saker från andra affärer också. Puh, det var en jobbig dag idag. Men nu ska jag ut och bada. Audrey hade lovat mig att följa med så jag drog snabbt av mig mina skor och kläder för att sedan sätta på mig en nyköpt turkos bikini och en vit genomskinlig top samt ett par vita shorts.
När jag och Audrey kom fram till stranden såg vi att det fanns en klippig del och en sand del. Vi valde att prova den klippiga delen av stranden först. Det var skönt att klipporna var varma. Jag satte mig ner på handduken och drog av mig shortsen. Längre fram vid vattnet såg jag en snygg kille som stod och stirrade på mig. Jag blev lite rädd när han började gå fram till oss och jag gav Audrey en obehaglig blick.
Vad tror ni händer? Kommer Bella göra något som hon kommer att ångra?
Vi vill också veta ifall ni vill ha korta kapitel som förmodligen kommer att komma oftare eller längre kapitel som kanske kommer inte lika ofta.
xx Ginza & Allie
Stole My Heart - Kap 19
Previous -
Jag log brett och slog igen skärmen. Jag tryckte på tv:n och började titta lite på Teen Mom på MTV. Jag tyckte faktiskt att det programmet var ett av MTV:s bättre program. Men hallå, mamma och pappa! Kom hem nu! Mina tankar vandrade kring väskorna och skorna jag ville köpa, och jag undrade om Audrey köpt något till mig i Paris.
När Teen Mom tog slut och reklamen började jag bläddra igenom tv-kanalerna. Det var inget bra som gick där, så jag stängde av tv:n och reste mig upp. Det var bäst att få i något i min kurrande mage. Så jag gick fram till kylskåpet och fixade en skål yogurt med flingor och satte mig på en stol vid bardisken där jag slog upp en skvallertidning och började läsa i den.
"Hallå vi är hemma!" hörde jag mammas röst ute i hallen. Jag reste mig upp och sprang som en galning ut till hallen, precis som jag och Audrey gjorde när jag var mindre. På vägen sparkade jag av mig klackarna, men saktade inte av för det.
"Hej!" sa jag flåsandes när jag kom fram medans jag kramade om hela min familj. "Vad är det ni vill berätta?"
"Värst vad du var fin idag!" sa pappa och log. "Du hade nog ändå planerat att smita iväg"
"Mmm, men överaskningen var mer lockande" svarade jag sarkastiskt. "Vad är det för något?"
"Låt oss komma innanför dörren först" sa mamma och jag märkte att de alla stod på tröskeln och trängde sig, så jag flyttade på mig och gick tillbaka in till köket. De måste alltid hålla allt hemligt för mig så länge som möjligt!
"Ska inte du skaffa körkort nu när du har bil och allt?" frågade pappa.
"Och du måste alltid lägga dig i, men jo det ska jag väl förr eller senare" svarade jag surt.
Pappa gav upp och gick tillbaka till hallen där mamma och Audrey redan snackade. Jag hade faktiskt bokat en körkortslektion nästa vecka. Dit skulle jag gå med Zayn som hade lovat att hjälpa mig.
"Du borde packa väskorna" hörde jag Audrey säga bakom mig. "Och inget varmt. En bikini skulle passa perfekt" jag vände mig om och såg Audrey blinka med ena ögat till mina föräldrar.
"Vi ska åka till Västindien! Hela familjen!" jag kände hur mina mungipor kom upp till ett leende och jag gav ifrån mig ett lyckligt tjut. Äntligen ska man åka på semester!
* * *
Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag tror inte änns att jag tänkte på det just då. Minnerna började komma tillbaka, alla på en gång. Tanken om att Zayn eller min familj skulle få veta det var tortenade. Skulle Zayn lämna mig? Hur skulle han reagera? Vad skulle mamma och pappa göra när de fick reda på det? Och Audrey, skulle hon aldrig mer prata med mig? Det ända val jag hade, är att hålla tyst om det så länge som möjligt. Jag skulle bara få de andra också att göra det. det var ju de som började och när de gjorde det, så var det svårt och motstå. Jag behövde ju inte änns de där grejerna, mina föräldrar har råd med det mesta och jag får det jag vill ha. Men såhär var det:
Jag och mina tjejkompisar, Taylor, Maci, Beatrice och Emily, hade bestämt oss för att vi skulle åka till stan och vara där en stund efter skolan. Allt var som vanligt. Vi gick runt och hade roligt. Sedan gick vi in i en butik och började kolla runt. Plötsligt ser jag Taylor lägga ner något i hennes väska utan att betala. Jag visste att det var fel så jag gick fram till henne och sa som det var. Men jag kunde inte. Taylor är min bästis, det går inte. Plus att jag hade sagt till henne att köpa det, i tusen år. Det var mitt fel, det visste jag.
* * *
"Ladies and gentlemen I'd like to welcome you on board on flight 106 British Airways on our way to Aruba, hope you'll enjoy your flight with us." Rösten var knagglig och det var svårt att höra vad den sade, men jag hörde åtminstone att det var en kvinna. Jag lutade huvudet mot fönstret och stirrade ut mot Londons heta marker. Den sjätte Maj satt jag på ett plan på väg till ett ställe jag aldrig varit på förr. Men jag kunde inte hjälpa att tänka på minnet med Taylor.
Jag hade aldrig tänkt så förr på det. Jag var stolt för att vi kommit undan, men när jag träffade Zayn ville jag känna att jag förtjänade honom. Typ som aldrig förr. Jag ville känna mig lika bra som honom. Jag skakade bort de dåliga tankarna och kände Audreys hand på mig.
"Åh, just det!" började jag emot henne. "Hur var Paris?" Jag vände överkroppen emot henne och väntade på ett långt, utförligt svar.
"Bra", sa hon lätt och enkelt till en början med orörd min. "Helt fantastiskt!" sa hon sedan, som om hon hade lurat mig, och sprack upp i ett enormt leende. En sten lyftes från mina axlar. Jag kunde inte låta bli att tänka på jämförelsen men tänk om hon visste något om snatteriet? Då skulle jag vara körd. K Ö R D, körd.
Bild ett: Deras hotellbungalow. Bild två: Bellas filosofiska ögonblick på stranden.
Sju timmar senare -
Planet krängde till och nuddade marken med en hög duns och tryckte kraftigt in bromsen. Solen sken ute i Aruba och jag kunde lova att det var minst dubbelt så varmt som i London, om inte mer.
"Ladies and gentlemen we've now reached our destination. Hope you've enjoyed your flight with British Airways and enjoy your vaccation."
Vi steg av planet med väskorna i högsta hugg. Flygplatsen var mindre än jag hade trott, och full med små västindier. De var så gulliga och trevliga och kunde prata om precis allt. Vi fick lämna pass och biljetter till några strikta vakter en snabbis för att sedan hämta våra väskor på banden.
Hela familjen gick ut ur flygplatsen och stannade en taxi. Efter att alla satt sig i bilen och taxichaufören hade lagt våra bagage i bakluckan åkte vi iväg.
Det tog kanske en halvtimme att komma fram till hotellet. Eller hotellbungalow rättare sagt. Jag tror att vi kommer att trivas här den här veckan. Det känns skönt att komma bort från allt stress där hemma, skolan och minnerna som på något chokerande sätt börjar komma tillbaka. Det som hände den dag med Taylor. Och mig för den delen, vet bara mina närmaste kompisar om, alltså de som var med då, Taylor och jag. Ingen annan.
"Here is your keys, mademoiselle" sa en ganska söt kille med en rolig dialekt och gav mig nycklarna. Hela familjen skulle dela bungalow.
"Oh, thank you!" svarade jag.
Han tog familjens bagage och ledde oss till vår bungalow. När jag gick in i den märkte jag att det var mycket fint där. Det fanns två ganska stora sovrum med tillhörande badrum och ett enormt sovrum med tillhörande badrum. Utanför fanns en pool och det var solnedgång. Hela stället var förmodligen nytt och jag började gilla det mer och mer.
Jag fick lust att kolla på solnedgången från stranden. Den var drygt 100 meter bort och jag sprang dit fullt påklädd. När jag hade suttit där ett tag kände jag hur mobilen vibbrerade i min ficka. Det var ett sms.
Kapitel 19! Yay :)
xx Allie & Ginza
Jag log brett och slog igen skärmen. Jag tryckte på tv:n och började titta lite på Teen Mom på MTV. Jag tyckte faktiskt att det programmet var ett av MTV:s bättre program. Men hallå, mamma och pappa! Kom hem nu! Mina tankar vandrade kring väskorna och skorna jag ville köpa, och jag undrade om Audrey köpt något till mig i Paris.
När Teen Mom tog slut och reklamen började jag bläddra igenom tv-kanalerna. Det var inget bra som gick där, så jag stängde av tv:n och reste mig upp. Det var bäst att få i något i min kurrande mage. Så jag gick fram till kylskåpet och fixade en skål yogurt med flingor och satte mig på en stol vid bardisken där jag slog upp en skvallertidning och började läsa i den.
"Hallå vi är hemma!" hörde jag mammas röst ute i hallen. Jag reste mig upp och sprang som en galning ut till hallen, precis som jag och Audrey gjorde när jag var mindre. På vägen sparkade jag av mig klackarna, men saktade inte av för det.
"Hej!" sa jag flåsandes när jag kom fram medans jag kramade om hela min familj. "Vad är det ni vill berätta?"
"Värst vad du var fin idag!" sa pappa och log. "Du hade nog ändå planerat att smita iväg"
"Mmm, men överaskningen var mer lockande" svarade jag sarkastiskt. "Vad är det för något?"
"Låt oss komma innanför dörren först" sa mamma och jag märkte att de alla stod på tröskeln och trängde sig, så jag flyttade på mig och gick tillbaka in till köket. De måste alltid hålla allt hemligt för mig så länge som möjligt!
"Ska inte du skaffa körkort nu när du har bil och allt?" frågade pappa.
"Och du måste alltid lägga dig i, men jo det ska jag väl förr eller senare" svarade jag surt.
Pappa gav upp och gick tillbaka till hallen där mamma och Audrey redan snackade. Jag hade faktiskt bokat en körkortslektion nästa vecka. Dit skulle jag gå med Zayn som hade lovat att hjälpa mig.
"Du borde packa väskorna" hörde jag Audrey säga bakom mig. "Och inget varmt. En bikini skulle passa perfekt" jag vände mig om och såg Audrey blinka med ena ögat till mina föräldrar.
"Vi ska åka till Västindien! Hela familjen!" jag kände hur mina mungipor kom upp till ett leende och jag gav ifrån mig ett lyckligt tjut. Äntligen ska man åka på semester!
* * *
Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag tror inte änns att jag tänkte på det just då. Minnerna började komma tillbaka, alla på en gång. Tanken om att Zayn eller min familj skulle få veta det var tortenade. Skulle Zayn lämna mig? Hur skulle han reagera? Vad skulle mamma och pappa göra när de fick reda på det? Och Audrey, skulle hon aldrig mer prata med mig? Det ända val jag hade, är att hålla tyst om det så länge som möjligt. Jag skulle bara få de andra också att göra det. det var ju de som började och när de gjorde det, så var det svårt och motstå. Jag behövde ju inte änns de där grejerna, mina föräldrar har råd med det mesta och jag får det jag vill ha. Men såhär var det:
Jag och mina tjejkompisar, Taylor, Maci, Beatrice och Emily, hade bestämt oss för att vi skulle åka till stan och vara där en stund efter skolan. Allt var som vanligt. Vi gick runt och hade roligt. Sedan gick vi in i en butik och började kolla runt. Plötsligt ser jag Taylor lägga ner något i hennes väska utan att betala. Jag visste att det var fel så jag gick fram till henne och sa som det var. Men jag kunde inte. Taylor är min bästis, det går inte. Plus att jag hade sagt till henne att köpa det, i tusen år. Det var mitt fel, det visste jag.
* * *
"Ladies and gentlemen I'd like to welcome you on board on flight 106 British Airways on our way to Aruba, hope you'll enjoy your flight with us." Rösten var knagglig och det var svårt att höra vad den sade, men jag hörde åtminstone att det var en kvinna. Jag lutade huvudet mot fönstret och stirrade ut mot Londons heta marker. Den sjätte Maj satt jag på ett plan på väg till ett ställe jag aldrig varit på förr. Men jag kunde inte hjälpa att tänka på minnet med Taylor.
Jag hade aldrig tänkt så förr på det. Jag var stolt för att vi kommit undan, men när jag träffade Zayn ville jag känna att jag förtjänade honom. Typ som aldrig förr. Jag ville känna mig lika bra som honom. Jag skakade bort de dåliga tankarna och kände Audreys hand på mig.
"Åh, just det!" började jag emot henne. "Hur var Paris?" Jag vände överkroppen emot henne och väntade på ett långt, utförligt svar.
"Bra", sa hon lätt och enkelt till en början med orörd min. "Helt fantastiskt!" sa hon sedan, som om hon hade lurat mig, och sprack upp i ett enormt leende. En sten lyftes från mina axlar. Jag kunde inte låta bli att tänka på jämförelsen men tänk om hon visste något om snatteriet? Då skulle jag vara körd. K Ö R D, körd.
Bild ett: Deras hotellbungalow. Bild två: Bellas filosofiska ögonblick på stranden.
Sju timmar senare -
Planet krängde till och nuddade marken med en hög duns och tryckte kraftigt in bromsen. Solen sken ute i Aruba och jag kunde lova att det var minst dubbelt så varmt som i London, om inte mer.
"Ladies and gentlemen we've now reached our destination. Hope you've enjoyed your flight with British Airways and enjoy your vaccation."
Vi steg av planet med väskorna i högsta hugg. Flygplatsen var mindre än jag hade trott, och full med små västindier. De var så gulliga och trevliga och kunde prata om precis allt. Vi fick lämna pass och biljetter till några strikta vakter en snabbis för att sedan hämta våra väskor på banden.
Hela familjen gick ut ur flygplatsen och stannade en taxi. Efter att alla satt sig i bilen och taxichaufören hade lagt våra bagage i bakluckan åkte vi iväg.
Det tog kanske en halvtimme att komma fram till hotellet. Eller hotellbungalow rättare sagt. Jag tror att vi kommer att trivas här den här veckan. Det känns skönt att komma bort från allt stress där hemma, skolan och minnerna som på något chokerande sätt börjar komma tillbaka. Det som hände den dag med Taylor. Och mig för den delen, vet bara mina närmaste kompisar om, alltså de som var med då, Taylor och jag. Ingen annan.
"Here is your keys, mademoiselle" sa en ganska söt kille med en rolig dialekt och gav mig nycklarna. Hela familjen skulle dela bungalow.
"Oh, thank you!" svarade jag.
Han tog familjens bagage och ledde oss till vår bungalow. När jag gick in i den märkte jag att det var mycket fint där. Det fanns två ganska stora sovrum med tillhörande badrum och ett enormt sovrum med tillhörande badrum. Utanför fanns en pool och det var solnedgång. Hela stället var förmodligen nytt och jag började gilla det mer och mer.
Jag fick lust att kolla på solnedgången från stranden. Den var drygt 100 meter bort och jag sprang dit fullt påklädd. När jag hade suttit där ett tag kände jag hur mobilen vibbrerade i min ficka. Det var ett sms.
Kapitel 19! Yay :)
xx Allie & Ginza
Stole My Heart - Kap 18
Previous:
"Kolla inte ner, kolla upp istället" sa Zayn som hade vänt sitt ansikte mot mig och log. Jag kollade på honom och log tillbaka. Jag kände mig säker med ett stadigt grepp som Zayn höll i mig och lugnade ner mig. Tusentals människor hade ju åkt i just denna vagn många gånger. Varför skulle hända något just nu?!
Jag kollade runt på den vackra staden. På natten fick den något mystiskt i sig. Det kändes som om det bara var jag och Zayn i hela världen just nu. Plötsligt gungade den till och jag kastades på Zayn.
"Herregud, förlåt!" pep jag till. Pinsamt!
"Nej, nej, nej!" sa Zayn. "Det är inte ditt fel, hela vagnen skakade ju till."
"Gråter du?" viskade han nära mig. Jag vände upp ansiktet med ett blekt leende och nickade lite lätt. Jag kände hans lätta skratt emot min kropp och tittade ut emot det bläcksvarta havet igen.
"Tack, det är perfekt", viskade jag emot honom och tittade ut igen. Några lampor flimrade till och slocknade inne i en stor byggnad. Jag log snett och kände hur vagnen krängde till och började åka neråt igen. När vi stannade där nere skyndade jag mig ut ur den stora vagnen så fort jag kunde. Zayn och jag gick under tystnad hem till mig igen. Han skulle såklart släppa av mig, och jag ville inte ta en bil igen.
"Tack för ikväll", sa jag och vände mig emot honom och tog båda hans händer. Jag tittade in i hans bruna ögon, och såg ett litet snett leende på de perfekta läpparna.
"Ingen orsak, och jag skulle just säga samma sak." Jag log emot honom och fnittrade när han böjde sig ner för att snabbt kyssa mig.
"Vi ses snart", sa jag och vände mig om och vinkade snabbt. Han kastade en snabb slängkyss emot mig och blinkade med vänster öga.
Dagen efter:
Jag slog upp ögonen drastiskt och tittade runt i sovrummet. Det såg ut precis som vanligt. Några oöppnade skolböcker låg på det oanvända skrivbordet, som faktiskt lyckades vara stökigt iallafall. Golvet var täckt av smutsiga toppar, jeans, klänningar, och oanvända kläder som jag inte orkat lägga in i garderoben. Jag suckade och slet av mig täcket och klampade upp. Gud vad skönt med helg! Klockan elva kunde man vakna, sedan skippa frukosten och gå ut och käka lunch. När jag stampade på golvet kände jag något litet, men hårt under foten. Irriterat böjde jag mig för att plocka upp vad det än var. Yes! Jag hittade min mascara som jag letat efter i flera månader! Min favorit! Egentligen skulle jag kunnat köpa en ny, men jag hade glömt namnet. Jag tänkte för mig själv att jag skulle skriva upp det sen. När jag fick upp mascaran märkte jag också att min beige kofta jag snott från Audreys exklusiva, dyra garderob låg där. Precis bredvid min tighta, axelbandslösa svartmönstrade topp jag hade letat efter jättelänge!
"Yes!" skrek jag nästan och skyndade till badrummet för att fixa till mig. Jag lade varsamt ett tunt lager puder som matchade min hudton och lade in lite rouge, och concealer under ögonen och över en liten finne vid hårfästet. Sedan lade jag lite brun ögonskugga på locket och pyttelite eyeliner och ganska mycket av mascaran och böjde till fransarna. Sedan toppade jag med aprikost läppglans och plattade mitt ljusblonda hår och sprayade mycket glansspray. Jag lyckades rota fram min vita kjol, mitt favoritskärp, min topp och koftan och satte ihop allt till en snygg outfit. När jag var klar så lämnade jag rummet stökigt och letade upp min telefon. Jag klapprade nerför trapporna i ett par hyfsat höga klackar som jag tyckte var lite vingliga. När jag tittade till det fina, fräscha köket så var det ingen där. Inte heller i matrummet, eller vardagsrummet.
"Mamma!" började jag nervöst och sprang tillbaka till köket. Snubblandes på klackarna. Då lade jag märke till en knallorange lapp på kylskåpet.
Hej älskling! Jag och pappa är bara ute och handlar lite saker, men när du har vaknat vill vi att du stannar hemma, för vi har en överraskning till dig! Och den här gången vill jag inte att du smiter ut som vanligt. Puss, mamma
Jag suckade men log lite också. En överraskning, det måste vara något speciellt. Mamma vet att jag blir hur besviken som helst om det inte är något jag uppskattar mycket. Jag satte mig rastlöst vid skrivbordet i matrummet och slog upp vår familjedator. Faktiskt en riktigt fin MacBook Air, som pappa köpt via det bra jobb han hade. Jag kopplade upp internet och facebook. Jag checkade Audreys profil och såg ett inlägg, ett nytt!
Tillbaka från Paris för några dagar sen! Helt fantastiskt med jättebra väder och allt. Men nu ska jag hem och snart överraska syrran med mamma och pappa! Det är en ny grej, Belle, inte att jag kommer dit och överraskar dig, något annat. xx
Jag log brett och slog igen skärmen. Jag tryckte på tv:n och började titta lite på Teen Mom på MTV. Jag tyckte faktiskt att det programmet var ett av MTV:s bättre program. Men hallå, mamma och pappa! Kom hem nu! Mina tankar vandrade kring väskorna och skorna jag ville köpa, och jag undrade om Audrey köpt något till mig i Paris.
När Teen Mom tog slut och reklamen började jag bläddra igenom tv-kanalerna. Det var inget bra som gick där, så jag stängde av tv:n och reste mig upp. Det var bäst att få i något i min kurrande mage. Så jag gick fram till kylskåpet och fixade en skål yogurt med flingor och satte mig på en stol vid bardisken där jag slog upp en skvallertidning och började läsa i den.
"Hallå vi är hemma!" hörde jag mammas röst ute i hallen. Jag reste mig upp och sprang som en galning ut till hallen, precis som jag och Audrey gjorde när jag var mindre. På vägen sparkade jag av mig klackarna, men saktade inte av för det.
"Hej!" sa jag flåsandes när jag kom fram medans jag kramade om hela min familj. "Vad är det ni vill berätta?"
Ni får ett långt kapitel nu, hoppas att ni gillar det <3
xx Ginza & Allie
"Kolla inte ner, kolla upp istället" sa Zayn som hade vänt sitt ansikte mot mig och log. Jag kollade på honom och log tillbaka. Jag kände mig säker med ett stadigt grepp som Zayn höll i mig och lugnade ner mig. Tusentals människor hade ju åkt i just denna vagn många gånger. Varför skulle hända något just nu?!
Jag kollade runt på den vackra staden. På natten fick den något mystiskt i sig. Det kändes som om det bara var jag och Zayn i hela världen just nu. Plötsligt gungade den till och jag kastades på Zayn.
"Herregud, förlåt!" pep jag till. Pinsamt!
"Nej, nej, nej!" sa Zayn. "Det är inte ditt fel, hela vagnen skakade ju till."
Jag log till svars och satte mig upprätt. Sedan märkte jag att hela vagnen stod stilla.
"Vad händer? Den står ju alldeles stilla!" sa jag chockat.
"Det ingår i hela överaskningen!" sa Zayn och log finurligt mot mig.
Helt plötsligt fick jag syn på ett bländande ljus ut på havets stilla yta. Några sekunder senare speglades en bild på mig och Zayn från min födelsedagsfest. Den då killarna asgarvade när tårtan föll på min snygga klänning, och Zayn hjälpte mig att torka bort grädden och chokladen. Nästa var ifrån parken ... och det fortsatte med alla bilder som någonsin var tagna på mig och Zayn. Jag kände hur mina ögon blev alldeles torra av att jag inte blinkade, och hur de snabbt blev våta av glädjetårar. Jag kände Zayns blick på mig, men jag brydde mig inte. Ingen människa hade någonsin brytt sig såhär mycket om mig förut. Förutom Emily, Bea, Taylor och Maci förstås. Men ingen kille. Han var så perfekt ... Han betydde så mycket för mig. "Gråter du?" viskade han nära mig. Jag vände upp ansiktet med ett blekt leende och nickade lite lätt. Jag kände hans lätta skratt emot min kropp och tittade ut emot det bläcksvarta havet igen.
"Tack, det är perfekt", viskade jag emot honom och tittade ut igen. Några lampor flimrade till och slocknade inne i en stor byggnad. Jag log snett och kände hur vagnen krängde till och började åka neråt igen. När vi stannade där nere skyndade jag mig ut ur den stora vagnen så fort jag kunde. Zayn och jag gick under tystnad hem till mig igen. Han skulle såklart släppa av mig, och jag ville inte ta en bil igen.
"Tack för ikväll", sa jag och vände mig emot honom och tog båda hans händer. Jag tittade in i hans bruna ögon, och såg ett litet snett leende på de perfekta läpparna.
"Ingen orsak, och jag skulle just säga samma sak." Jag log emot honom och fnittrade när han böjde sig ner för att snabbt kyssa mig.
"Vi ses snart", sa jag och vände mig om och vinkade snabbt. Han kastade en snabb slängkyss emot mig och blinkade med vänster öga.
Dagen efter:
Jag slog upp ögonen drastiskt och tittade runt i sovrummet. Det såg ut precis som vanligt. Några oöppnade skolböcker låg på det oanvända skrivbordet, som faktiskt lyckades vara stökigt iallafall. Golvet var täckt av smutsiga toppar, jeans, klänningar, och oanvända kläder som jag inte orkat lägga in i garderoben. Jag suckade och slet av mig täcket och klampade upp. Gud vad skönt med helg! Klockan elva kunde man vakna, sedan skippa frukosten och gå ut och käka lunch. När jag stampade på golvet kände jag något litet, men hårt under foten. Irriterat böjde jag mig för att plocka upp vad det än var. Yes! Jag hittade min mascara som jag letat efter i flera månader! Min favorit! Egentligen skulle jag kunnat köpa en ny, men jag hade glömt namnet. Jag tänkte för mig själv att jag skulle skriva upp det sen. När jag fick upp mascaran märkte jag också att min beige kofta jag snott från Audreys exklusiva, dyra garderob låg där. Precis bredvid min tighta, axelbandslösa svartmönstrade topp jag hade letat efter jättelänge!
"Yes!" skrek jag nästan och skyndade till badrummet för att fixa till mig. Jag lade varsamt ett tunt lager puder som matchade min hudton och lade in lite rouge, och concealer under ögonen och över en liten finne vid hårfästet. Sedan lade jag lite brun ögonskugga på locket och pyttelite eyeliner och ganska mycket av mascaran och böjde till fransarna. Sedan toppade jag med aprikost läppglans och plattade mitt ljusblonda hår och sprayade mycket glansspray. Jag lyckades rota fram min vita kjol, mitt favoritskärp, min topp och koftan och satte ihop allt till en snygg outfit. När jag var klar så lämnade jag rummet stökigt och letade upp min telefon. Jag klapprade nerför trapporna i ett par hyfsat höga klackar som jag tyckte var lite vingliga. När jag tittade till det fina, fräscha köket så var det ingen där. Inte heller i matrummet, eller vardagsrummet.
"Mamma!" började jag nervöst och sprang tillbaka till köket. Snubblandes på klackarna. Då lade jag märke till en knallorange lapp på kylskåpet.
Hej älskling! Jag och pappa är bara ute och handlar lite saker, men när du har vaknat vill vi att du stannar hemma, för vi har en överraskning till dig! Och den här gången vill jag inte att du smiter ut som vanligt. Puss, mamma
Jag suckade men log lite också. En överraskning, det måste vara något speciellt. Mamma vet att jag blir hur besviken som helst om det inte är något jag uppskattar mycket. Jag satte mig rastlöst vid skrivbordet i matrummet och slog upp vår familjedator. Faktiskt en riktigt fin MacBook Air, som pappa köpt via det bra jobb han hade. Jag kopplade upp internet och facebook. Jag checkade Audreys profil och såg ett inlägg, ett nytt!
Tillbaka från Paris för några dagar sen! Helt fantastiskt med jättebra väder och allt. Men nu ska jag hem och snart överraska syrran med mamma och pappa! Det är en ny grej, Belle, inte att jag kommer dit och överraskar dig, något annat. xx
Jag log brett och slog igen skärmen. Jag tryckte på tv:n och började titta lite på Teen Mom på MTV. Jag tyckte faktiskt att det programmet var ett av MTV:s bättre program. Men hallå, mamma och pappa! Kom hem nu! Mina tankar vandrade kring väskorna och skorna jag ville köpa, och jag undrade om Audrey köpt något till mig i Paris.
När Teen Mom tog slut och reklamen började jag bläddra igenom tv-kanalerna. Det var inget bra som gick där, så jag stängde av tv:n och reste mig upp. Det var bäst att få i något i min kurrande mage. Så jag gick fram till kylskåpet och fixade en skål yogurt med flingor och satte mig på en stol vid bardisken där jag slog upp en skvallertidning och började läsa i den.
"Hallå vi är hemma!" hörde jag mammas röst ute i hallen. Jag reste mig upp och sprang som en galning ut till hallen, precis som jag och Audrey gjorde när jag var mindre. På vägen sparkade jag av mig klackarna, men saktade inte av för det.
"Hej!" sa jag flåsandes när jag kom fram medans jag kramade om hela min familj. "Vad är det ni vill berätta?"
Ni får ett långt kapitel nu, hoppas att ni gillar det <3
xx Ginza & Allie
