Izabels perspektiv -

Morgonen efter min värsta mardröm, intervjun med Zayn där han sade att han hade tagit en paus från mig. Inte mer. Igår hade det verkat självklart att jag skulle försöka få tillbaka honom. Men om han inte ens lyssnade på mig, var han värd en smyckessnattande tjej då? En tjej som faktiskt skulle gå ut med storyn till pressen? En som skulle säga sanningen, som skulle visa sitt rätta jag? Jag började tvivla på att Zayn var killen jag trott att han var. Jag gick trött upp och tittade runt i den sjuka röran på rummet och hittade ett par klackskor jag köpt för inte så länge sen i brunt och svart. Jag valde en vit tjocktröja i kabelstickat material, en metallicclutch, en silverklocka och en mintgrön kjol att matcha med klackarna. Sedan borstade jag igenom mitt ljusa hår, borstade tänderna, tog lite mascara och concealer med mitt nya läppglans. Jag sprayade lite parfym från Dior på handleden och halsen innan jag gick ner och tryckte i mig ett glas mjölk på köksbänken. Jag hade aldrig haft så dålig aptit i hela mitt liv. Zayn hade varit lyckan i mitt liv. Idag skulle jag tillbaka till skolan, förhoppningsvis få reda på att jag klarat sista året på gymnasiet där jag läste media. Om jag inte hade klarat det, hade mitt liv förlorat allting som gjorde det värt att leva det. Tyckte han om mig nog för att ge mig en chans att förklara? Det här hade hänt för sjukt längesen, inte så att jag brydde mig särskilt mycket längre? Jag suckade och kände att det var dags att sticka till skolan, då det bara var tio minuter kvar. Jag tog min väska och sprang ut, utan att säga hejdå till mina föräldrar eller någon annan. Jag sprang bara för att försöka dränka alla tankar på Zayn, och möjliga tankar på att jag inte skulle klara skolan. Två veckor kvar tills jag får veta om mina betyg är okej eller inte. Allt som har med media att göra klarar jag, kanske på VG till och med, men matte, engelska, spanska, SO ... NO skulle jag nog också klara, men jag var väldigt skeptisk.

Skolans enorma byggnad tornade upp sig framför mig, och jag svalde hårt, accepterade mitt öde. Jag skulle antagligen bli mer nertryckt än Taylor, trots att det var hon som faktiskt tagit grejerna och tryckt ner dem i min väska, bara för att jag hade dejtat Zayn. Kanske det hade varit ett misstag från början? Jag sprang uppför trapporna och gick in genom den stora dörren. Det var som om allas blickar vändes mot mig då, med bitchblickar, besvikna blickar, blickar med hånflin ... Allt som fanns i min mardröm.

"Kolla, där är Izabel."
"Det var hon som snodde."
"Stackars Zayn, han litade ju på henne."
"Han förtjänar någon mycket bättre."

Innerst inne visste jag att allt detta var sant, men jag ville helst inte acceptera det. Hade Taylor haft det så också? Jag menade det inte, men jag kunde inte hjälpa att bli sur på henne. Jag hade inte gjort lika mycket som henne, men jag fick ta mest skit för att jag hade dejtat en kille i One Direction. Jag kände hur tårarna började krypa fram ur ögonvrån och skyndade mig in på toaletten. Jag låste in mig i ett toalettbås. Några tårar började rinna längst med kinderna , men när jag hörde ringklockan ringa tårkade jag snabbt bort dem och tittade mig i spegeln. Man kunde inte se att jag hade gråtit. 

När jag kom fram till mitt klassrum hade alla gått in så jag var ett par minuter sen. Framme vid katedern gav läraren mig en sträng blick. Jag flinade tillbaka. Jag älskade att jävlas med lärarna. Näst längst bak satt Taylor och de andra. När jag kom fram till dem nickade jag som en hälsning, annars skulle Mr. Phill, vår matte lärare, sätta mig längs fram vilket jag hatade. Den ända lediga platsen var vid Taylor vart jag också satte mig.

 

"Hur är det med dig?" viskade hon till mig.

 

"Förutom att hela skolan hatar mig och att jag mår skit är det väl bra, antar jag." svarade jag sarkatiskt. Vad skulle hon förvänta sig annars? 

 

"Inget prat längst bak!" hörde jag Mr. Phil säga. Jag kollade upp och såg att han stod vid tavlan och skrev något. Då hade helvetet börjat och jag kunde inte göra annat än att titta på klockan somändrade sig mycket sakta.

 

När vi hade räknat färdigt skulle Mr. Phil förklara något på tavlan. Då kände jag något studsa mot alxen och ner på mitt bord. Det var en ihopknycklat lapp, och när jag knöcklade ut den ville jag att lektionen skulle sluta ännu snabbare. På den stod:

Jag hade inget ork att titta tillbaka på den som kastade lappen. Vad skulle det ändra lixom?

När det äntligen ringde ut gick vi ut på lunch. Jag hade fortfarande ingen apetit så jag åt bara en halv macka. Folk fortsatte att stirra på mig med sina dömande blickar. Hur kan inte de där idioterna fatta att jag redan inte mår bra!? Att jag har fattat att jag har gjort ett fel och inte kommer att göra om det?  Zayn och alla andra har fått mig att må såhär, på grund av något som hände för länge sen. Det ända jag ville just nu var at hitta den där tjejen som hade förstört mitt liv genom attt gå ut med det här till media och strypa henne med bara händerna! 

Resten av dagen fortsatte som vanligt med engelska och sist media. Den sista har jag längtat efter. Det är nog den ända lektionen som får mig på bättre humör. Men idag var mina tankar runt annat och min koncentration var sämst.

Väl hemma kände jag hur hungrig jag faktiskt var och fixade en stor portion av pasta med räkor som jag hittade i frysen. Audrey hade åkt igår och föräldrarna var på jobbet så jag var själv hemma. Precis efter att jag hade ätit färdigt ringde det på dörren och jag skyndade mig för att öppna.

 

"Varför stack du bara sådär?" det var Beatrice som sa det. Bakom henne såg jag Maci, Taylor och Emily med påsar i händerna.

"Ehh.. Jag vet inte, jag är bara lite trött. Kom in" sa jag och gjorde en gest med handen. Jag kunde alltid lita på mina kompisar i mina 'kriser'.

Vi vill be om ursäkt för sämsta uppdateringen.  Och den kommer inte att bli bättre ÄN, tyvärr.

Men här har ni i alla fall kapitel 32 :)