Previous:
"Kolla inte ner, kolla upp istället" sa Zayn som hade vänt sitt ansikte mot mig och log. Jag kollade på honom och log tillbaka. Jag kände mig säker med ett stadigt grepp som Zayn höll i mig och lugnade ner mig. Tusentals människor hade ju åkt i just denna vagn många gånger. Varför skulle hända något just nu?!
Jag kollade runt på den vackra staden. På natten fick den något mystiskt i sig. Det kändes som om det bara var jag och Zayn i hela världen just nu. Plötsligt gungade den till och jag kastades på Zayn.
"Herregud, förlåt!" pep jag till. Pinsamt!
"Nej, nej, nej!" sa Zayn. "Det är inte ditt fel, hela vagnen skakade ju till."
Helt plötsligt fick jag syn på ett bländande ljus ut på havets stilla yta. Några sekunder senare speglades en bild på mig och Zayn från min födelsedagsfest. Den då killarna asgarvade när tårtan föll på min snygga klänning, och Zayn hjälpte mig att torka bort grädden och chokladen. Nästa var ifrån parken ... och det fortsatte med alla bilder som någonsin var tagna på mig och Zayn. Jag kände hur mina ögon blev alldeles torra av att jag inte blinkade, och hur de snabbt blev våta av glädjetårar. Jag kände Zayns blick på mig, men jag brydde mig inte. Ingen människa hade någonsin brytt sig såhär mycket om mig förut. Förutom Emily, Bea, Taylor och Maci förstås. Men ingen kille. Han var så perfekt ... Han betydde så mycket för mig.

"Gråter du?" viskade han nära mig. Jag vände upp ansiktet med ett blekt leende och nickade lite lätt. Jag kände hans lätta skratt emot min kropp och tittade ut emot det bläcksvarta havet igen.

"Tack, det är perfekt", viskade jag emot honom och tittade ut igen. Några lampor flimrade till och slocknade inne i en stor byggnad. Jag log snett och kände hur vagnen krängde till och började åka neråt igen. När vi stannade där nere skyndade jag mig ut ur den stora vagnen så fort jag kunde. Zayn och jag gick under tystnad hem till mig igen. Han skulle såklart släppa av mig, och jag ville inte ta en bil igen.

"Tack för ikväll", sa jag och vände mig emot honom och tog båda hans händer. Jag tittade in i hans bruna ögon, och såg ett litet snett leende på de perfekta läpparna.

"Ingen orsak, och jag skulle just säga samma sak." Jag log emot honom och fnittrade när han böjde sig ner för att snabbt kyssa mig.

"Vi ses snart", sa jag och vände mig om och vinkade snabbt. Han kastade en snabb slängkyss emot mig och blinkade med vänster öga.

Dagen efter:

Jag slog upp ögonen drastiskt och tittade runt i sovrummet. Det såg ut precis som vanligt. Några oöppnade skolböcker låg på det oanvända skrivbordet, som faktiskt lyckades vara stökigt iallafall. Golvet var täckt av smutsiga toppar, jeans, klänningar, och oanvända kläder som jag inte orkat lägga in i garderoben. Jag suckade och slet av mig täcket och klampade upp. Gud vad skönt med helg! Klockan elva kunde man vakna, sedan skippa frukosten och gå ut och käka lunch. När jag stampade på golvet kände jag något litet, men hårt under foten. Irriterat böjde jag mig för att plocka upp vad det än var. Yes! Jag hittade min mascara som jag letat efter i flera månader! Min favorit! Egentligen skulle jag kunnat köpa en ny, men jag hade glömt namnet. Jag tänkte för mig själv att jag skulle skriva upp det sen. När jag fick upp mascaran märkte jag också att min beige kofta jag snott från Audreys exklusiva, dyra garderob låg där. Precis bredvid min tighta, axelbandslösa svartmönstrade topp jag hade letat efter jättelänge!

"Yes!" skrek jag nästan och skyndade till badrummet för att fixa till mig. Jag lade varsamt ett tunt lager puder som matchade min hudton och lade in lite rouge, och concealer under ögonen och över en liten finne vid hårfästet. Sedan lade jag lite brun ögonskugga på locket och pyttelite eyeliner och ganska mycket av mascaran och böjde till fransarna. Sedan toppade jag med aprikost läppglans och plattade mitt ljusblonda hår och sprayade mycket glansspray. Jag lyckades rota fram min vita kjol, mitt favoritskärp, min topp och koftan och satte ihop allt till en snygg outfit. När jag var klar så lämnade jag rummet stökigt och letade upp min telefon. Jag klapprade nerför trapporna i ett par hyfsat höga klackar som jag tyckte var lite vingliga. När jag tittade till det fina, fräscha köket så var det ingen där. Inte heller i matrummet, eller vardagsrummet.

"Mamma!" började jag nervöst och sprang tillbaka till köket. Snubblandes på klackarna. Då lade jag märke till en knallorange lapp på kylskåpet.

Hej älskling! Jag och pappa är bara ute och handlar lite saker, men när du har vaknat vill vi att du stannar hemma, för vi har en överraskning till dig! Och den här gången vill jag inte att du smiter ut som vanligt. Puss, mamma

Jag suckade men log lite också. En överraskning, det måste vara något speciellt. Mamma vet att jag blir hur besviken som helst om det inte är något jag uppskattar mycket. Jag satte mig rastlöst vid skrivbordet i matrummet och slog upp vår familjedator. Faktiskt en riktigt fin MacBook Air, som pappa köpt via det bra jobb han hade. Jag kopplade upp internet och facebook. Jag checkade Audreys profil och såg ett inlägg, ett nytt!

Tillbaka från Paris för några dagar sen! Helt fantastiskt med jättebra väder och allt. Men nu ska jag hem och snart överraska syrran med mamma och pappa! Det är en ny grej, Belle, inte att jag kommer dit och överraskar dig, något annat. xx

Jag log brett och slog igen skärmen. Jag tryckte på tv:n och började titta lite på Teen Mom på MTV. Jag tyckte faktiskt att det programmet var ett av MTV:s bättre program. Men hallå, mamma och pappa! Kom hem nu! Mina tankar vandrade kring väskorna och skorna jag ville köpa, och jag undrade om Audrey köpt något till mig i Paris.
När Teen Mom tog slut och reklamen började jag bläddra igenom tv-kanalerna. Det var inget bra som gick där, så jag stängde av tv:n och reste mig upp. Det var bäst att få i något i min kurrande mage. Så jag gick fram till kylskåpet och fixade en skål yogurt med flingor och satte mig på en stol vid bardisken  där jag slog upp en skvallertidning och började läsa i den. 

"Hallå vi är hemma!" hörde jag mammas röst ute i hallen. Jag reste mig upp och sprang som en galning ut till hallen, precis som jag och Audrey gjorde när jag var mindre.  På vägen sparkade jag av mig klackarna, men saktade inte av för det.

"Hej!" sa jag flåsandes när jag kom fram medans jag kramade om hela min familj. "Vad är det ni vill berätta?"

---

Ni får ett långt kapitel nu, hoppas att ni gillar det <3
 xx Ginza & Allie