Stole My Heart - Kap 27
Previous -
"Vad bra!" säger hon. "Visst är Daniel en bra kille? Han är faktiskt helt underbar om du frågar mig."
"Någon är visst lite kär." säger jag och får ett lätt slag av Audrey. "Nej, men han verkar bra och så är han jättesnäll. Mycket bättre än James"
Något mörknar i Audreys ögon, men det suddas snabbt bort och Audrey blir sig själv igen.
"Mmm, men det var hemskt att lämna honom. Du skulle bara sett hans blick. Han blev helt förstörd." säger Audreysorgset. "Men han hade lovat att komma till London så snart som möjligt, kanske redan i sommar!"
"Åhh vad roligt. Då får du se till att visa honom den vackra staden! Jag ser att du har på dig ett nytt halsband. Antaratt det är från honom?"
"Bra gissat! Visst är det fint?" frågar hon och jag nickar till svar. Resan hem skulle inte alls bli särskilt jobbig.
Audreys perspektiv -
Efter ungefär åtta timmars flygning är man äntligen hemma. Det känns så skönt att se Heathrow airport och flyga över London igen. När skylten med att man ska ha på sig bältet slocknar, börjar det vanliga prasslet. Alla runtom börjar ställa sig upp och plocka ihop sina grejer. Men jag sitter kvar. Precis som alltid. Typiskt mig att sitta kvar och ta det lungt medan de andra stressar för att komma ut ur planet. Men min taktik är annorlunda. I stället för att stå och knuffas sitter man kvar och väntar tills dörrarna har öppnats och folk har börjat komma ut. Då kan man resa sig, ta sina saker och gå ut.
Men så är det ju alltid min familj som är den andra typen; de vill resa sig och stressa. Och då måste de se till att jag också gör det. Så även om vi sitter i första klassen och det är lite folk måste de alltid göra så. Varför?! Folk börjar ju glo på oss och bli irriterade. Men som tur är så brukar vi inte vara ensamma om det. Även i första klassen gör många som i ekonomi klasserna. Alla vill av planet så fort som möjligt. Men det är inget fel med det.
Så idag blev det samma sak. Precis som vanligt. Hela min familj började tjata på mig att jag ska börja plocka ihop mina saker. Men jag gjorde som vanligt; jag satt kvar och tog det lungt. När vi hade tagit vårt bagage skulle vi ut i ankomsthallen. Men där var det en massa folk. Och inget vanligt heller utan paparazzis. Det fanns massor med paparazzis som tog massor med kort. Jag började titta runt mig efter kändisar eftersom det inte brukar vara någon här förutom när en kändis kommer. Jag försökte höra vad de sa, men det var ganska svårt eftersom alla snackade i mun på varandra. Men när jag hörde fryste jag till.
'Izabel Blue, varför tog du egentligen de där sakerna? Vad de så nödvändiga och du kunde inte köpa dem? Du har ju massa pengar!' sa en av dem.
Vad handlar det här om. Jag vände mig till Bella som stod brevid mig. Visste hon vad allt detta handlade om? Men hon bara stod där med fötterna fastklistrade till marken och strirrade rakt framför sig. Då vände jag mig till mina föräldrar som också bara stod där och gjorde ingenting. Varför gjorde de inget? Inte en enda rörelse!
Jag såg stora planscher där det var en bild på Bella och Zayn kyssas. Hade de verkligen kommit så långt? Frågorna bara snurrade runt i mitt huvud, men jag kunde inte få svaren.
Då kände jag hur starka händer bakifrån puttar mig och min familj åt sidan och bort från blixterna. Folk fortsatte att ropa:
'Vad tycker Zayn om det? Eller vet han inget?'
'Har du verkligen så lite pengar på kortet? Eller har du redan shoppat upp allt?'
Och en massa annat sårande.
När vi har stannat såg jag att det var säkerhetsvakter och poliser som hade räddat oss. När jag kollade på Bella såg jag en mycket ledsen blick och en osäker hållning. Det var ett tecken på att hon skulle falla ihop och tårarna skulle börja spruta när som hellst. Jag släppte mina saker och gick fram till henne för att hålla om. Hon darrade.
"Vi får prata mer om det hemma i lugn och ro. Och då får du se till att berätta allt. In i minsta detalj." sa jag tyst med en lugn röst. Det är hon faktiskt skyldig min och våra föräldrar. Då nickade hon till svar.
Det var ni inte beredda på, huh? Hur tror ni att det kommer att gå nu då?
Jag vet att bilden på paparazzin är lite överdriven, men jag kunde inte hitta en annan för tillfället :P
xx Ginza
Kommentarer
Trackback