Jag gick direkt till badrummet. just nu behövde jag en lång dusch mer än allt annat.

Jag, Daniel och Audrey gick in i en bar som Daniel hade lovat var mycket bra. Det fanns en massa folk som jag, och förmodligen Audrey också, inte kände, inte ett enda ansikte. Lite senare på kvällen hade Audrey och Daniel gått iväg för att ställa sig en bit bort. Plötsligt kommer en tjej fram till mig. Hon var ungefär lika lång som jag, hade brunt lockigt axellångt hår, en enkel svart ganska kort klänning och minimalt smink.

"Jag vet vem du är." säger tjejen till mig.

"Va?" frågar jag förvirrat.

"Spela inte förvånad. Det var du som stal de där kläderna och smyckerna i London" svarar hon. "Jag såg allt vad du och dina kompisar gjorde."

Tankarna började snurra omkring. Minnerna kom tillbaka. Hur kunde hon ha sett det där och komma ihåg? Det var var ju så länge sedan! Vi blev aldrig tagna för snatteriet, men vi trodde inte att någon hade sett oss. Det var ingen i affären, utom ägaren som inte såg oss. Och i affären fanns inte en ända människa.

"Jag stod i provhyttan, och när jag kikade ut såg jag allt. Jag var ensam och ni var många fler så jag gjorde inget. Men jag har bevis som kan ge er en mycket jobbig läxa." fortsatte hon som om hon hade läst mina tankar.

"Varför tror du att det var jag? Jag har faktiskt inte en aning om vad du snackar om och jag vill inte höra mer av det där struntpratet!" sa jag med lite darrande röst.

"Jo det har du. Du vet precis allt om det jag snackar om. Och även om du inte såg mig då så var jag där. Så du kan sluta säga ifrån och bara ge dig." hennes röst var allvarlig och sträng.

Jag visste inte riktigt vad jag gjorde. Kanske var det alcoholen som påverkade, kanske bara en impuls. Men med en snabb rörelse tog jag det som var kvar i mitt glas och hällde över det över tjejen. Sedan sprang jag. Jag sprang fram till Audrey och Daniel för att snabbt säga att jag skulle tillbaka till hotellet omedelbart. Då hör jag tjejen skrika:

"Jag kommer att hitta dig var du än är. Och jag kommer att ge dig och dina kompisar en läxa!"

Jag får två förvirrade blickar av Audrey och Daniel, men jag bryr mig inte om att förklara utan springer ut ur dörrarna på gatan. När jag har kommit en bit stannar jag för att gå till hotellet.

Orden som den där tjejen sa i slutet snurrade runt hela tiden. Menade hon det? Skulle hon berätta för polisen och kommer vi att få sitta i fängelse?

Jag betraktade mig själv i spegeln. Där stod en trött variant av mig i en ljusblå sommarklännig och ett par gladiatorskor på fötterna. Jag hade inget smink över huvud taget och på axlen hängde en flätad strandväska.

Imorgon skulle vi åka hem. Skönt! Innerst inne hopades jag att tjejen inte skulle säga något till någon, men jag visste att den informationen skulle läcka fram. Det var ohejdbart. Jag kollade på mobilen och såg att klockan redan var halv tre. Jag och Zayn hade skrivit till varandra under tiden om hur mycket vi hade saknat varandra och att vi snart skulle ses. Zayn var en så bra kille. Jag förtjänade inte honom. Han var för perfekt för mig. Och han skulle nog inte förlåta mig över det som jag har gjort och för att jag inte berättat för någon.

"Så, vad var det den där tjejen menade igår?" frågade Audrey mig.

Det var precis den frågan jag var så rädd för. Vad skulle jag svara lixom? Jag tänker inte berätta sanningen, men ljuga känns inte heller så bra. Ända sedan igår efter att vi hade sätts på stan och jag hade varit med Audrey och Daniel ända till sju på kvällen tills nu har jag varit orolig över att den frågan skulle komma upp. Jag har varit onormalt tyst ända efter den kvällen för att inte påminna henne om det. Men Audrey glömmer aldrig bort sådana saker, hon kan dröja med att fråga, men hon frågar alltid. Det borde jag veta vid det här laget.

"Neh, jag vet inte. Jag vet inte änns vem hon är, så hon kanske bara blandade ihop mig med någon annan." svarade jag.

"Men du såg ju livrädd ut och efter att du hade sprungit iväg försvann den där tjejen och jag har inte sett henne sedan dess."

"Jaha." svarar jag kort. Snälla kan hon bara sluta nu?!

"Såå, vad tyckte du om resan då?" frågar hon med samma glada ton. Det känns som om min syster kan läsa tankar!

"Den har varit  helt underbar, och jag har verkligen behövt lite ledighet." svarar jag och pustar ut inom mig.

"Vad bra!" säger hon. "Visst är Daniel en bra kille? Han är faktiskt helt underbar om du frågar mig."

"Någon är visst lite kär." säger jag och får ett lätt slag av Audrey. "Nej, men han verkar bra och så är han jätte snäll. Mycket bättre än James"

Något mörknar i Audreys ögon, men det suddas snabbt bort och Audrey blir sig själv igen.

"Mmm, men det var hemskt att lämna honom. Du skulle bara sett hans blick. Han blev helt förstörd." säger Audrey sorgset. "Men han hade lovat att komma till London så snart som möjligt, kanske redan i sommar!"

"Åhh vad roligt. Då får du se till att visa honom den vackra staden! Jag ser att du har på dig ett nytt halsband. Antar att det är från honom?"

"Bra gissat! Visst är det fint?" frågar hon och jag nickar till svar. Resan hem skulle inte alls bli särskilt jobbig.

---

Tidsinställt kapitel. Men vad tycker ni? Visst blev det långt? :)