Previous:

"Hon lever!" skriker jag och springer fram trots allt.

Killen kollar upp och ser helt utmattad ut.

"Ring efter en ambulans." säger han. "Hon måste till sjukhuset"

Efter det går allting väldigt fort. Ambulansen kommer och de för Audrey, mig och livvakten till sjukhuset. När bilen kom sa jag till livvakten at han inte behövde följa med, men han insisterade. Inne i sjukhuset möter jag mina föräldrar. Det är då jag märker att jag bara har en bikini på mig.

---

Bild ett: Daniels bukett. Bild två: Sjukhuset.

Bellas perspektiv -

Sjukhusmiljön i sig är sorlig. För vissa är det en plats där det sker under, men för andra är det en sorgeplats. Jag tror aldrig att jag kommer lära mig att tycka om sjukhus, för man finns bara i dessa kliniskt vita gångar när något har hänt. Kanske en själv, eller någon annan man älskar. Jag satt i en obekväm stol med ryggen emot några spiraler som skar in i ryggraden och brosken. Jag satt forfarande i bikinin, fast med en tjock munkjacka och mina shorts över. De hade inga problem med luftkonditioneringen. Håren reste sig på benen och mina armar blev fulla av små knottrar.

"Mr, mrs och miss Blue?" sa en sjuksköterska med rufsigt svart hår, kort kropp och vita kläder till oss. Vi alla nickade sorgset. Ingen av oss hade vågat yttra ett ord under de två timmarna vi suttit här. "Det är ingen fara med miss Blue, hon behöver bara lite vila." Åh, herregud vilken lättnad. Vi såg på varandra och andades ut med ett varsitt leende på läpparna.

"Tack, gode gud", sa mamma tacksamt emot oss. För en gångs skull såg hon härjad ut. Hon var ofta jätteelegant med fina kläder och snyggt hår, men nu var hon panikslagen med rufsigt hår.

"Det enda kravet är att en person går in i taget." Hennes leende var nog inövat. Hon kan inte stå och le så mekaniskt av sitt hjärta hela tiden. Hon har nog lärt sig att hon behöver stå så.

"Mamma, du börjar", sa jag. Jag ville vara sist, så jag inte hade någon press på att avsluta vårt samtal. Jag satt tyst, stilla och lugnt tills mamma lyckligt öppnade dörren.

"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.

---

Kapitel 22! xx Allie och Ginza