Stole My Heart - Kap 23
Previous:
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Bellas perspektiv (En dag senare) -
Morgonen var varm, som alltid på denna perfekta plats. Jag antar att jag var aningen mer rädd nu, att jag var lite mer skeptiskt till vattnet efter Audreys incident, men hon brydde sig knappt. Hon hade aldrig varit rädd för vatten. Det var som om hon var en fisk. Hon levde nästan i vattnet. Hon var en badkruka från början, hon gick oftast inte i, men när hon väl gick i så var det fantastiskt. Hon var nästan som en delfin. Jag tittade mot Audreys enkelsäng i vår fina bungalow. Mamma och pappa sov i varsitt annat rum. Hon var inte där. Såklart, hon var alltid extremt morgonpigg. Strax därefter hörde jag en ljus nynnande röst. Några sekunder senare så valsade hon ut ur badrummet. Hon höll i en glasvas fylld med ljusrosa perfekta rosor. Måste vara köpta. Hon hade håret hängandes rakt, blankt och mörkt nerför axlarna, över en tunn virkad klänning med en vit underklänning under. Hon hade lila ballerinas till.
"Åh, du är vaken!" sa hon lyckligt, och började nynna på en melodi och peta lite på rosorna med ett leende på läpparna.
"Varför håller du en bukett rosor?" Mitt ansiktsuttryck var antagligen väldigt frågande.
"Åh, det var en av dem nedanför min sjukhussäng", började hon. "Jag fick den av Daniel." Hennes röst var nästan lycklig nu.
"Vem är Daniel?" frågade jag bryskt. "Är det pedofil-killen från stranden?" Hennes blick blev plötsligt knivskarp.
"Han är ingen pedofil!" Hon var nära att klippa till mig nu såg jag. Wow, förut var hon ju väldigt anti den här killen, men ... Nu var det tydligen bättre.
"Lyssna, Bella!" befallde hon. "Han skrev ... Hoppas du blir bättre snart xx Din australiensiske räddare."
Jag skakade på huvudet och klev upp ur sängen. Jag skyndade mig in på toaletten och låste om mig direkt. Okej? Hur var det med James? Killen från Oxford som hon var så "galet förälskad" i? Mina tankebanor fortsatte där när jag gick in i duschen, skruvade upp värmen och hällde ut ett halvt paket tvål på armen. I duschen brukade jag oftast lyckas med att inte tänka. När jag gick ur duschen svepte jag in mig i en handduk och borstade igenom mitt torra hår. Jag hade tvättat det igår och kände inte för att göra det igen. Jag borstade tänderna och började sminka mig.
Direkt efter gick jag och tog fram mina ljusgröna jeans, mitt vita linne, bruna mockaväska, solglasögon och högklackade skor. Eftersom mamma och pappa vägrade låta Audrey bada så hade vi bestämt att vi skulle besöka en annan stad vi inte varit i. Sedan skulle vi äta middag på en fin herrgård pappa fått tips om. Jag tog med mobilen som jag glömt att kolla på flera dagar, blängde på Audrey och gick ut ur dörren. Hon följde efter direkt. Vi valde att gå ner till stranden och sätta oss i varsin solstol och prata så länge. Morgonsolen var inte så varm eller skarp, så vi satt utan solskydd i våra kläder på stolarna.
"Det var jätteläskigt", viskade Audrey. Hon tittade ut emot vattnet, ungefär emot den punkt vågen hade svept i henne i. "Jag älskar vatten, speciellt när jag är i. Men det gick bara inte. Vågen sköljde i mig, så jag fick en kallsup av chock direkt, jag fick panik och försökte andas i vattnet, försökte simma upp ... men det gick inte. Jag var fast." Min blick var fäst på henne. Det här hade jag inte hört förut. Hon slutade prata om det, ryckte upp huvudet och spanade på stranden. Troligen efter Daniel.
Audreys perspektiv -
Stranden var nästan öde, förutom några få människor närmst det fasta hotellet. De hade ett par bebisar med sig. Jag spanade runt över stranden och närmre stengången för att kanske få en skymt av Daniel. Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta tänka på honom. Hans leende ... hans ögon ... hans kindben och håret! Håret var alldeles ljusbrunt och lite vågigt, och ögonen var ljusblå. Hyn var inte mörk, men inte ljus heller. Den var inte som min, den var finare. Den hade mycket bra pigment.
"Morgonpigga?" sa en kille bakom oss. Dialekten var australiensisk. Det avgjorde jag direkt. Mitt huvud sökte sig bakåt. Han stod där, lika fin som vanligt i en grå t-shirt och röda badbyxor. Håret var lika fint och leendet med skrattgropar lika charmigt.
"Japp, du också ser jag", svarade jag kvickt. Hans mungipor drogs uppåt.
"Jag hör att du mår bättre." Jag nickade igen och log emot honom.
"Tack för allt", sa jag, reste mig upp samtidigt som Bella och gick förbi honom. När jag gick förbi blinkade jag med vänster öga och kysste hans kind. Jag fortsatte gå bakåt utan att vända mig om, men när vi öppnat dörren och jag skulle gå och stänga såg jag att han stod kvar i precis samma position och höll fingrarna på den punkt jag kysst på kinden. Jag smällde igen dörren och gled ner på fasaden emot golvet.
"Åh, han är så söt!"
Nio timmar senare -
Utanför herrgården vi skulle äta på så fanns det en meny och en pampig grind med matchande staket runt hela. Själva herrgården var fint, vitt byggd och hela huset skrämde mig otroligt mycket för att det var så likt ett amerikanskt. Pappa öppnade grinden och alla vi andra följde efter. Där inne var det fullt med fint folk; mycket rika amerikaner och andra rika västindier. Pappa trampade direkt in i salen där man kunde äta och frågade var vi skulle sitta. Han berättade om bokningen och den söta lokala servitrisen gav oss ett ute på altanen. Efter att vi hade beställt; jag tog en fin köttbit med sallad och potatis, Audrey tog exklusivt gjorda raviolis med ricotta och spenat, mamma tog också kött och likaså pappa, så gick jag och Audrey ner på gräsmattan där man inte såg någon skillnad på norra USA och här. De hade inga palmer som de hade överallt annars och så var det fullt av rosa rosbuskar. De var så fina!
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Förlåt för den dåliga uppdateringen :( Men jag (Allie) har varit på mitt lantställe och har inte haft tillgång till internet just denna gång tyvärr :( Ginza vet jag inte vad som har hänt med henne ... Well, well, kapitel tjugotre is here :) Vad tyckte ni? xx Allie & Ginza
"Hon har typ fyra buketter från hotellet på bordet nedanför sängen", sa hon lyckligt och imponerat. Wow, att de brydde sig så? Jag har aldrig varit med om något liknande. "John, din tur." Pappa reste sig upp från stolen och gick nervöst och stelt in i hennes sjukhusrum. På dörren stod det faktiskt AUDREY BLUE och sedan ett fall, ungefär vad som hade hänt och i vilket tillstånd hon befann sig i. Pappas besök tog minst tid, för han behövde bara försäkra sig om att hon levde. Direkt när handtaget vreds om ställde jag mig upp för att gå in i rummet direkt.
Bellas perspektiv (En dag senare) -
Morgonen var varm, som alltid på denna perfekta plats. Jag antar att jag var aningen mer rädd nu, att jag var lite mer skeptiskt till vattnet efter Audreys incident, men hon brydde sig knappt. Hon hade aldrig varit rädd för vatten. Det var som om hon var en fisk. Hon levde nästan i vattnet. Hon var en badkruka från början, hon gick oftast inte i, men när hon väl gick i så var det fantastiskt. Hon var nästan som en delfin. Jag tittade mot Audreys enkelsäng i vår fina bungalow. Mamma och pappa sov i varsitt annat rum. Hon var inte där. Såklart, hon var alltid extremt morgonpigg. Strax därefter hörde jag en ljus nynnande röst. Några sekunder senare så valsade hon ut ur badrummet. Hon höll i en glasvas fylld med ljusrosa perfekta rosor. Måste vara köpta. Hon hade håret hängandes rakt, blankt och mörkt nerför axlarna, över en tunn virkad klänning med en vit underklänning under. Hon hade lila ballerinas till.
"Åh, du är vaken!" sa hon lyckligt, och började nynna på en melodi och peta lite på rosorna med ett leende på läpparna.
"Varför håller du en bukett rosor?" Mitt ansiktsuttryck var antagligen väldigt frågande.
"Åh, det var en av dem nedanför min sjukhussäng", började hon. "Jag fick den av Daniel." Hennes röst var nästan lycklig nu.
"Vem är Daniel?" frågade jag bryskt. "Är det pedofil-killen från stranden?" Hennes blick blev plötsligt knivskarp.
"Han är ingen pedofil!" Hon var nära att klippa till mig nu såg jag. Wow, förut var hon ju väldigt anti den här killen, men ... Nu var det tydligen bättre.
"Lyssna, Bella!" befallde hon. "Han skrev ... Hoppas du blir bättre snart xx Din australiensiske räddare."
Jag skakade på huvudet och klev upp ur sängen. Jag skyndade mig in på toaletten och låste om mig direkt. Okej? Hur var det med James? Killen från Oxford som hon var så "galet förälskad" i? Mina tankebanor fortsatte där när jag gick in i duschen, skruvade upp värmen och hällde ut ett halvt paket tvål på armen. I duschen brukade jag oftast lyckas med att inte tänka. När jag gick ur duschen svepte jag in mig i en handduk och borstade igenom mitt torra hår. Jag hade tvättat det igår och kände inte för att göra det igen. Jag borstade tänderna och började sminka mig.
Direkt efter gick jag och tog fram mina ljusgröna jeans, mitt vita linne, bruna mockaväska, solglasögon och högklackade skor. Eftersom mamma och pappa vägrade låta Audrey bada så hade vi bestämt att vi skulle besöka en annan stad vi inte varit i. Sedan skulle vi äta middag på en fin herrgård pappa fått tips om. Jag tog med mobilen som jag glömt att kolla på flera dagar, blängde på Audrey och gick ut ur dörren. Hon följde efter direkt. Vi valde att gå ner till stranden och sätta oss i varsin solstol och prata så länge. Morgonsolen var inte så varm eller skarp, så vi satt utan solskydd i våra kläder på stolarna.
"Det var jätteläskigt", viskade Audrey. Hon tittade ut emot vattnet, ungefär emot den punkt vågen hade svept i henne i. "Jag älskar vatten, speciellt när jag är i. Men det gick bara inte. Vågen sköljde i mig, så jag fick en kallsup av chock direkt, jag fick panik och försökte andas i vattnet, försökte simma upp ... men det gick inte. Jag var fast." Min blick var fäst på henne. Det här hade jag inte hört förut. Hon slutade prata om det, ryckte upp huvudet och spanade på stranden. Troligen efter Daniel.
Audreys perspektiv -
Stranden var nästan öde, förutom några få människor närmst det fasta hotellet. De hade ett par bebisar med sig. Jag spanade runt över stranden och närmre stengången för att kanske få en skymt av Daniel. Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta tänka på honom. Hans leende ... hans ögon ... hans kindben och håret! Håret var alldeles ljusbrunt och lite vågigt, och ögonen var ljusblå. Hyn var inte mörk, men inte ljus heller. Den var inte som min, den var finare. Den hade mycket bra pigment.
"Morgonpigga?" sa en kille bakom oss. Dialekten var australiensisk. Det avgjorde jag direkt. Mitt huvud sökte sig bakåt. Han stod där, lika fin som vanligt i en grå t-shirt och röda badbyxor. Håret var lika fint och leendet med skrattgropar lika charmigt.
"Japp, du också ser jag", svarade jag kvickt. Hans mungipor drogs uppåt.
"Jag hör att du mår bättre." Jag nickade igen och log emot honom.
"Tack för allt", sa jag, reste mig upp samtidigt som Bella och gick förbi honom. När jag gick förbi blinkade jag med vänster öga och kysste hans kind. Jag fortsatte gå bakåt utan att vända mig om, men när vi öppnat dörren och jag skulle gå och stänga såg jag att han stod kvar i precis samma position och höll fingrarna på den punkt jag kysst på kinden. Jag smällde igen dörren och gled ner på fasaden emot golvet.
"Åh, han är så söt!"
Nio timmar senare -
Utanför herrgården vi skulle äta på så fanns det en meny och en pampig grind med matchande staket runt hela. Själva herrgården var fint, vitt byggd och hela huset skrämde mig otroligt mycket för att det var så likt ett amerikanskt. Pappa öppnade grinden och alla vi andra följde efter. Där inne var det fullt med fint folk; mycket rika amerikaner och andra rika västindier. Pappa trampade direkt in i salen där man kunde äta och frågade var vi skulle sitta. Han berättade om bokningen och den söta lokala servitrisen gav oss ett ute på altanen. Efter att vi hade beställt; jag tog en fin köttbit med sallad och potatis, Audrey tog exklusivt gjorda raviolis med ricotta och spenat, mamma tog också kött och likaså pappa, så gick jag och Audrey ner på gräsmattan där man inte såg någon skillnad på norra USA och här. De hade inga palmer som de hade överallt annars och så var det fullt av rosa rosbuskar. De var så fina!
När huvudrätten var klar så kom servitrisen igen och hämtade våra tallrikar och jag kände att Audreys ben ryckte till. Jag gav henne en irriterad bitch-blick. När servitrisen hade gått så tog Audrey upp mobilen ur sin minimala, bruna skinnväska hon hade på axeln. Hon öppnade sms:en, vilket jag såg härifrån, sedan drog hon panikslaget ut stolen och skyndade iväg. Jag sprang efter henne, snabbare. Jag tog tag i hennes axel och vände henne emot mig. Jag tror jag skymtade tårfyllda ögon.
"Audrey, vad är det?" Hennes ansikte var hårt, stenhårt, ändrade inte skepnad.
"Det är slut." Va? Vad är slut?
"Vad snackar du om?" Jag satte bryskt händerna i höfterna och spände blicken i henne.
"James och jag. Det är slut."
Förlåt för den dåliga uppdateringen :( Men jag (Allie) har varit på mitt lantställe och har inte haft tillgång till internet just denna gång tyvärr :( Ginza vet jag inte vad som har hänt med henne ... Well, well, kapitel tjugotre is here :) Vad tyckte ni? xx Allie & Ginza
Kommentarer
Trackback
